Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

I samhällets tjänst..

NyheterPosted by kopparhult Fri, November 23, 2018 18:54:23
Något av det finaste och mest berörande är väl ändå hundar i samhällets tjänst. Hundar som outtröttligt jobbar för sina förare som service eller blindledarhundar. Hundar som jobbar med narkotika sök, som räddningshundar vid jordbävningar och laviner som larmar för diabetes, som finner cancerceller långt för sjukvården. Endast vår fantasi och okunskap sätter gränser för vad de kan utföra för oss. Jag blir berörd. Idag läste jag också i hundsport om världens första hund som finner dopingklassade preparat och om de tre hundarna som fann kroppsdelarna efter det tragiska mordet på Kim Wall. Jag så också hennes föräldrar i intervjun hos Skavlan där de både sken upp och faktiskt log mitt i allt elände när det blev tal om de hundarna och om deras egen bernen sennen. Djur gör fantastiska saker med oss människor!
Jag läste också ett inlägg i tidningen Ridsport skrivet av en Ponnypappa om sonen, hans diagnoser och svårigheter och helheten pojken fann tillsammans med hästarna. Där på ponnyns rygg fanns det inga sjukdomar eller diagnoser som nådde fram till sonen. En frizon helt enkelt. Och jag berörs igen, djupt och innerligt så jag ryser. Djur betyder så mycket mer än vad vi förstår. Som om det inte räckte såg jag också ett kortare videoklipp från ett äldreboende där en i personalen tog med sig ett litet lamm och lade i knät på en senildement äldre man som varit tyst och butter i flera år. När mannen klappade lammet över ryggen började han plötsligt fråga om lammets ålder och berättade sedan om sin egen barndom, om djur det haft och grönsaker de odlat. Power!
Allt de här säger så mycket mer om hundar och djurs betydelse för människor än tävlingsresultat och jaktprovsframgångar. Det är värt att påminna sig om både en och två gånger.

Det är vinter nu. Helt plötslig och ännu mer oönskat. Lätt snöfall och isande kyla och jag saknar sommar och värme men accepterar. För vad kan jag annars göra? Ulltröjorna ligger på hög med raggsockar och långkalsonger och jag tar lager på lager men fryser ändå trots att det bara är nollgradigt. Hur ska det gå när den riktiga kylan kommer tänker jag? Men det går såklart, det gör det alltid. Jag behöver bara lite tillvänjning. Och eventuellt ett par uppladdningsbara värmesulor till stövlarna. I mörkret inne i slottet om kvällarna fryser jag inte för kaminen som är laddad med värmepellets brinner bra och valpen värmer på fötterna efter viljornas kamp om clubfåtöljen. Men kvällarna är mörka och långa och jag kan ana en liten känsla av rastlöshet. Om än bara liten. För att förhindra att den blommar upp lyssnar jag på musik, leker med valpen och tittar på klipp från nätet om spanielträning och spanieljakt. Det är inspirerande och spännande och jag längtar till att få sätta igång träningen med Flow. Hon ska jaga bättre än de bästa och vara stadigare än stadigast. Med hennes namn kan det ju inte bli på annat vis. För säkerhets skull vet jag redan vad mina två nästa hundar ska heta. Så jag inte sätter målen för högt och kör slut både mig och hundarna helt. De ska heta Rast och Vila. För vad kan gå fel då?
Favoriterna på spanielklippen är Wauley gundogs och fotografen Nick Ridley som har hund från dem. De har en del vettigt att säga med, som känns både äkta och sant för mig. Måtte jag aldrig glömma det..

Från Waupley gundogs sida:
"Field Trials should not all be about winning. Sometimes, like yesterday, they should be about being happy about your dogs performance. Yesterday was also about being in good company and in a nice place and also, watching two judges doing their best to give every dog the very best opportunity to succeed. Yesterday was also about being delighted for the very nice guy who pipped you to the post and about the long drive home thinking how lucky I am to be able to do this and have a little dog I think the world of.
Jay (Ardchonnel Faodalach) was second in the Kintbury Novice Trial in Berkshire yesterday. This morning he is stiff and sore after hunting in heavy bramble but still enthusiastic to be off picking up this morning. I think he should have the day off but I doubt if he would appreciate it!
"

Och från Nick Ridley uppdatering av profilfotot:

"Hunting ain't a competition" he said
You ain't trying to win any prizes
Hunting is watching your dog work, and
taking it easy, and shooting just enough,
and walking slow, and enjoying the day.
Robert Ruark, The Old Man and the Boy


Så sant som det är sagt.













  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1164

Blue Thursday..

NyheterPosted by kopparhult Thu, November 22, 2018 19:54:18
Imorgon är det Black Friday och min mailkorg har senaste tiden överösts med erbjudanden och lockrop för att jag ska viga fredagen åt shopping. Det kommer inte att hända. Dels för att shopping kommer väldigt långt ner på min intresselista, om det ens finns med? Och dels av ren princip. Jag har svårt för jippon och tycker vi konsumerar alldeles tillräckligt redan utan extraerbjudande. Jag är nog att betrakta som rätt tråkig när det gäller shopping men nu kanske jag faktiskt blir lite trendig istället eftersom det verkar växa fram en motrörelse mot Black Friday. Där skulle jag kunna tänka mig att vara med. Eftersom jag funderar ganska mycket över saker så funderade jag också över namnet Black Friday. Det låter ganska otäckt faktiskt och inte särskilt lockande. När jag tänker på veckans olika dagar ser jag dem i färger, där onsdagen är mörkblå, torsdagen mellanblå och så vidare. Fredagen är djupröd för mig, absolut inte svart. Så varför svart?
Svaret fanns såklart på nätet. Här ett utdrag från wikipedia:

Black Friday kallas i USA den dag som infaller dagen efter Thanksgiving (som är den fjärde torsdagen i november). Det är USA:s största shopping- och readag. Tillsammans med Cyber Monday tre dagar senare markerar det starten på julhandeln och många amerikaner börjar juldekorera och shoppa. Många besöker föräldrar eller andra släktingar under Thanksgiving, vilket ofta innebär en resa, och de arbetar därför inte på fredagen, utan kan till exempel ägna sig åt shopping.

Namnet härstammar ursprungligen från Philadelphia någon gång före 1961, där det beskrev den stora trafik- och fotgängarökningen som kom dagen efter Thanksgiving. Uttrycket började spridas utanför Philadelphia 1975 och är nu en allmän benämning i USA för denna dag. En annan senare uttolkning är att det är denna tidpunkt på året då affärer och företag normalt är "back in black", när man i bokföringen kan se att året kommer att gå med vinst och inte ge "röda siffror", men detta är förmodligen en "rebranding" för att ge namnet mer positiva associationer.


Så lite intressant var det i alla fall. Jag undrar om jag ska bokföra lite imorgon och se om jag är "back in black". Om jag nu är "back in black" så kanske jag skulle passa på att handla lite också. Det är ju trots allt många bra erbjudanden...

Den blå torsdagen har varit bra här i slottet. Flocken och jag började morgonen med promenader i det friska vädret. Härliga, sköna och uppskattade morgonpromenader. Ett telefonmöte med företaget som fixar med vår kommande webshop och kurssida fick jag till med. Eventuellt är jag lite klokare efter det och vet nu, tror jag, hur jag ska lägga in produkter och bilder till dem. Ett steg i taget.
En liten stund träning har hunnits med också, med betoning på liten, men som jag skrev igår, hellre en liten stunds träning än ingen träning alls. "Ut" utan handtecken över gamla områden övades. Det kändes bra och hundarna tyckte det var kul men vi var nog alla tre ense om att träningspasset var i kortaste laget. Det är också något jag funderar över en hel del. Hur jag ska anpassa arbete och annat så jag får loss mer tid för mer träning hundarna. Hur jag ska disponera tiden på bästa sätt. Den tiden vi alla har, tjugofyra timmar varje dygn. En delikat uppgift då det är så mycket jag vill hinna med. Kanske jag kan dra ner på sömnen några timmar?



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1163

Gnagare i slottet

NyheterPosted by kopparhult Wed, November 21, 2018 18:42:31
Dagarna med cockervalp fortsätter. Flow varvar mellan sömn och galenskap medan jag försöker tänka positivt och intala mig själv att valptiden går fort och att jag snart kan gå ut och träna henne. På sätt och vis tränar vi väl nu med, eller förbereder oss för träning. Vi bygger på vår relation och skaffar oss ett språk tillsammans. Det går faktiskt rätt så bra. Hon lyssnar och jag förstår.
I eftermiddags var hon dock sitt värsta jag men då kom jag på den brillianta ide'n att skaffa barnvakt. Lilla Vi, som för övrigt gått från Lilla Vi till Vackra Vi, fick rycka in och hunsa lite med huliganen. Både valpen och Vi tycktes lyckliga över ide'n och lekstunden och jag och slottets möblemang fick vara i fred en stund. Fast jag tror faktiskt livliga Vi gick bet hon med, hon ledsnade före Flow och gick helt enkelt och lade sig. Något Flow också gjorde men först efter att hon försökt få igång Vi några gånger till med olika lekinviter och svansviftningar.
Mössen har ännu inte flyttat in i slottet för vintern. Som tur är. Däremot gnager cockervalpen allt vad hon kan i väggar och på möbler.

Mina gula och jag hade en lite träningssession idag i novemberkylan. Vi tränade på linjer, som så många andra gånger, in i och igenom besvärlig terräng. Att hålla linjen även efter terrängbytet och in i skogen eller ut på fältet eller vad det nu kan vara. Vi tränad med minnesbild fast ospårat. Det gick fint, och det hade gått ännu lite bättre och jag kunde lära mig att gå rakt och ta fäste på rätt punkt när jag skickar hundarna. Det blev inget långt träningspass men det blev ett träningspass. och en kort stunds träning måste ändå vara bättre än ingen träning. De gula var så glada för övningarna och satsade järnet i uppgiften. Så som jag vill att det ska vara. Glada hundar som utför arbetet för att de verkligen tycker om det. Det märks redan när jag tar dem ur hundgården, de vet vad som är på gång och svansarna går som trumpinnar medan de glatt hoppar runt mig. Jag vill att det ska vara så med. Att de ska känna och visa denna otroliga glädje över att få jobba tillsammans med mig en stund. Bara de lugnar sig när jag ber dem, och det gör det. Oftast. Den dagen någon av dem skulle sitta still eller inte visa glädje när jag tar ut dem vet jag att något är fel. Antingen med deras hälsa eller med träningen eller kanske båda delarna. Jag hoppas den dagen aldrig kommer.
Glada gula väntar tålmodigt.

På tal om det så är Mer lite småkrasslig igen. Fast jag är inte säker på att han vet om det. Men jag ser det. Han är lite stel i bakkärran igen och lite sned i ansiktet. Något är det som inte stämmer om än bara något litet. Vi får hålla honom under lite extra uppsikt. Jag har funderat lite angående spanielträning med. Eller spanielträning kontra retrieverträning och hålla området och närsök. När Mer var liten lyssnade jag på hans uppfödares råd och eftersom uppfödaren inte använde sig av närsökssignal så gjorde inte jag det heller. Istället försökte jag se till att få honom rätt i vind och så lät jag honom jobba. Jag brydde mig inte om ifall han blev storsprungen eller råkade ta till benen lite. Det var ju liksom inte riktigt så noga eftersom det var en spaniel. Med retrievrarna tränar jag hålla området och närsökssignal mer genomtänkt. Jag har en plan och en målbild för hur jag vill att resultat ska bli och hur närsöket ska utföras och jag har tränat därefter. Men som det ser ut nu är Mer helt klart den som är bäst på att hålla området och jobba noga. Utan närsökssignal. Det säger mig något. En hel del faktiskt. Bland annat att vi förare alldeles för ofta går in och styr och stör hunden istället för att ge den chansen att skaffa sig erfarenhet och lära sig av densamma. Jag ska inte sluta att använda närsökssinal i framtiden, jag ska inte sluta att träna den heller, men jag ska tänka på HUR jag tränar den och när.







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1162

Fröken Sabotage

NyheterPosted by kopparhult Mon, November 19, 2018 19:30:49
Placerad i clubfåtöljen med den ystra valpens galna upptåg runt mina fötter summerar jag veckoslutets träningshelg och firande av championat och andra framgångar tillsammans med träningskompisar. Helgen bjöd på så mycket fint så jag skulle kunna skriva kilometervis om den. Nu lutar jag mig istället tillbaka, låter alla intryck och den fina gemenskapen sjunka in och tar tag i vardagen igen. Med ny energi.

Måndagen startade som måndagar brukar göra här, med go måndagsfeeling och en stor kopp te till lite pyssel med mailsvar och planering av dagens kurser efterföljt av morgonpromenader i omgångar. Sköna morgonpromenader i novemberljuset. För det finns faktiskt ett sådant med. Med risk för att låta kvävande positiv och optimistisk måste jag också säga att jag verkligen gillar måndagar. Helgen är avklarad och en helt ny vecka med olika uppdrag ligger framför. Valpen Flow tycks ha samma uppfattning för hon tar sig an den nya veckan med full energi och lite till. En pappersrulle slaktas och sladden till min dator ligger riktigt illa till en stund. Tioveckor gammal går hon ur hand på köksgolvet och jag undrar var detta ska sluta? Slottsherren får börja måndagmorgonen med att hjälpa mig att montera upp grindarna från köket ut i övriga rum innan han åker till jobbet. För vi är tvungna att bromsa upp Fröken Sabotage och jag klarar inte att passa på allt hela tiden. För att klara av det hade jag behövt ögon i nacken och minst åtta armar med lika många händer. Alternativ en beskedligare valp. Lite snopet känns det ändå när grindarna bärs ner från vinden. Vi monterade ner dem för ett halvår sedan då vi ganska dyrt och heligt lovade oss själva att vi inte skulle ha ny valp på flera år. Men som sagts tidigare, man får inte vara sämre än att man kan ändra sig. Undrar förresten om jag inte är i det närmaste världsmästare på det?

Den senaste tiden har jag funderat lite över det här med träning och mål. Det kan vara hundträning eller annan träning. Jag har funderat lite över vad man behöver för att nå sina mål eller för att sporras att träna vidare och ta sig i kragen och framåt när det känns motigt. För det gör det med jämna mellanrum. De flesta sporras väl av framgång, det är inte så svårt att tänka ut. Men när framgången uteblir, vad gör man då? Träningskompisar är guld värda och kanske en bra instruktör eller coach som kan få oss i rätt riktning. Just det kan vara väldigt olika och man fungerar på olika sätt. En del blir sporrade av kritik, av att en kompis eller coach petar och påpekar alla brister och fel. Det tar sig själva i kragen då, känner sig motiverad till mer träning för att bli bättre. "Jag ska minsann visa" tror jag de tänker. Andra är som jag och blir mest nedstämda av påpekandet av brister och fel och känner sig dåliga och rätt värdelösa. En del kanske skulle kalla det konflikträdsla men jag tror inte alls det handlar om det. Det handlar om att vi är olika. Att vi lär oss och blir sporrade till fortsatt träning på olika sätt. Jag för min del blir motiverad av att någon påpekar och talar om när jag gör rätt. Jag jobbar som allra bäst ackompanjerad av glada tillrop. För min del är jag nästan alltid mycket väl medveten om felen och bristerna och där behövs så att säga ingen påspädning. Så är det för mig. Konstruktiv kritik eller feedback väl avpassad för varje individ är bra och funktionell, men anpassningen till varje individ är helt avgörande för att den skall ge rätt effekt. För vi är olika.









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1161

Jag fryser om dina händer. När du ler blir jag varm av dig

NyheterPosted by kopparhult Fri, November 16, 2018 18:45:22
Med tanke på gårdagens inlägg så har vi har en "Lilla Sur" här hemma med, aka Lyra. Hon ligger på andra trappsteget upp till övervåningen och demonstrerar all världens orättvisor när hon blänger på oss och lilla Flow ute i köket. Bortglömd och utvisad i hennes värld. Tillfälligt förpassad till resten av den fyrbenta flocken där hon hör hemma, i min värld. Troligen en bra bit under hennes värdighet enligt hennes egen uppfattning. På rätt plats enligt mig.

Flow och jag utkämpar en oviss kamp om clubfåtöljen för stunden. Eller så oviss är den inte för jag vet att jag kommer att sluta som segrare, men något segdragen. Valpen vill upp i mitt knä och fåtöljen, jag vill ha den i bädden på golvet. Envis som få är hon lilla Flow men jag stålsätter mig och ger inte efter. Det är enklare att ta kampen med en tioveckors valp än en sju månaders unghund. Det är bara lite jobbigt just för stunden. Eller mycket. Och så är hon ju så söt. Det är så lätt att ge efter men nu bli det inte så.
Och där lade hon sig tillrätta i bädden vid mina fötter. Skönt!

Ikväll väljer slottsherren musik i puben och jag headbangar och skriver nu till Girls, girls, girls med Mötley Crue. Inte så dumt det heller. Riktigt bra faktiskt. Vi brukar fundera på vilka låtar som passar till våra hundar, om man någon gång skulle filma dem i arbete och lägga till en låt för effektens skull. Bästs låt är helt klart "Kickstart my heart" med Mötley crue. Det är precis hans tempo, full fart på gränsen till galet och hysteriskt. Jag tror låten kommer att passa lilla Flow med för jag anar redan hennes intensitet. Särskilt när hon får vittring på något vilt. Idag har vi haft fram fruset men upptinat vilt av olika slag för b-provsträning med en grupp och den lilla valpen ökade flera steg i intensitet när hon kände viltvittring och blev rent upprörd när jag behövde ta henne där ifrån. Jag lär få att göra framöver skulle jag tro. Med att hålla i tyglarna på den lilla. Plötsligt är jag ganska nöjd med att hon är liten och söt och det dröjer ännu ett tag innan vi ska träna på allvar tillsammans. Här måste verkligen byggas en hållbar relation först. Ett av de första stegen mot den tog vi nu ikväll med kampen om clubfåtöljen. Ett-noll till mig. Eller till och med tio-noll kanske.

November har visat sig från sin allra bästa sida idag. Milt och skönt med strålande sol. Om november är såhär så har jag inga problem med flera novembermånader varje år. Men det lär väl bli ändring på det, redan nästa vecka spås kallare väder med frostnätter. Jag fryser av bara tanken. Det får mig också att tänka på en dikt som jag tycker mycket om, av Bo Bergman
"Jag fryser om dina händer
När du ler blir jag varm av dig"

Inledningen är så. En vacker kärleksförklaring. Det är fint att älskas av någon, och att älska någon.
Att känna kärlek till en hund eller annat djur och får detsamma tillbaka är inte fel det heller. Det är värdefullt. Jag minns när jag hade mina små shetlandsponnies och många undrade vad jag skulle ha de små hästarna till. "Jag ska tycka om dem" blev mitt svar. Min kloka morfar och mentor, som för övrigt inte frågade vad jag skulle ha ponnierna till, sa att det räcker långt och är ett skäl nog. Som jag saknar min kloka, trygga morfar och mormor. Men eftersom döden är en naturlig och oundviklig del av livet får jag numera acceptera att jag bara kan prata med dem i tanken och att svaren inte alltid blir så tydliga som tidigare. Men de finns där någonstans.
"Or I may simply be a single drop of rain..
But I will remain"
Från "The Highway Man" med Jonny Cash med flera.







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1160

Lilla Sur

NyheterPosted by kopparhult Thu, November 15, 2018 21:27:31
Jag har ett favoritbageri. Det ligger någonstans i Göteborg, eller kanske var det i Mölndal? Oavsett var det ligger så har jag aldrig varit där, än mindre ätit något av deras bröd eller bakverk. Ändå är det mitt favoritbageri. Det heter "Lilla Sur". Redan namnet gör att man inte kan göra annat än att älska det. När man sedan läser om bageriet och bagarnas visioner med sitt livsverk, för det är just ett livsverk det är, så är åtminstone jag både fängslad och fast. Ett bageri där varje bulle bakas med känsla och kärlek för miljön, hantverket och människorna, där ägarna följde sitt hjärta och satsade allt på ett kort, gjorde sin dröm till sitt arbete, samtidigt som de formar sin vardag till något betydelsefullt i det lilla. Visst får de slita hårt, säkert hårdare än de någonsin kunnat ana, men ändå. Vilken känsla!

Jag har inget bageri, inte nu längre, men jag har fortsatt en dröm. En dröm om att forma min vardag efter det jag brinner för. Hundar, jakt och odling bland annat. Det är hårt arbete det med och det gör sig inte av sig självt. Lika lite som bagerier driver sig själva i ett romantiskt skimmer medan ägaren har all tid i världen till att servera kaffe och småprata med kunderna.
Men när jobbet är ens hobby och en självvald livsstil så har man väl inte längre något jobb att gå till? En väldigt skön känsla. Eller så kan det kanske vara så att man kanske inte längre har någon hobby? Riktigt så har jag inte tänkt förut, så den känslan får jag nog fundera lite över.

Hobby eller jobb eller vad det nu är så har jag tränat egna hundar idag tillsammans med en god vän. Varsin omgång med mina två gula och kompisens två svarta. Raka skick i klurig terräng och en del störningsmarkeringar. Och hålla området. Och så denna ständigt återkommande påminnelsen om att det måste tränas ÄNNU MER. Somliga säger, och de har säkerligen rätt, att en del hundar föds med ett naturligt hållande av området. Att de hundarna lugnt samlar sig, sänker kroppen och dammsuger marken. Bäst är inte en av dem. Han har istället utrustats med märkligt snabba ben. När han inte riktigt orkar hålla koncentrationen så springer han. Om jag tillåter. Så här i november ser jag effekten av höstens "springresultat" på jakterna och han tar till benen så fort han får chansen. Och det blir inte direkt bättre av att jag är följsam och låter honom ta initativet. Vi får backa igen, köra basicövningar där näsan startar före benen och repetera många gånger tills han är på banan igen, eller rättare sagt i området. Det är tur att både han och jag tycker det är så kul att träna. Linjerna däremot var starka och utan tvekan i den knöliga terrängen så där har det gått åt helt rätt håll. Men så var det det där områdessöket då.





  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1159

Fake it til you make it!

NyheterPosted by kopparhult Wed, November 14, 2018 21:01:55
..det måste var lilla Flows inställning till det mesta. Hon ser inga hinder direkt, mer en möjligen en något besvärlig husmor som står i vägen för hennes upptåg.

Dagarna med valp i november är leriga, smutsiga, fulla av valpenergi och ganska jobbiga. Lilla flow är energisk valp med två lägen. Fullt ös eller medvetslös. Ungefär som jag själv, bara det att Flows och min rytm inte är i balans än. Vi går liksom om varandra med vila och energi. Jag förstår naturens finurlighet och att naturen är genomtänkt i minsta detalj. Och det finns absolut en genomtänkt anledning till att hundvalpar är bedårande söta! Ingen hade troligen orkat med dem när de är som mest energiska annars. Med mörka pepparkornsögon, mjuka öron och knubbiga kroppar tar de oss med storm och ser till att vi håller oss på gott humör även när de är som mest överjävliga. Lilla Flow gör det med. För söt för sitt eget bästa förmodligen, eller i alla fall för mitt bästa. Men när hon studsar jämfota mot mitt ansikte för att hugga mig i näsam är hon inte lika söt och då får hon veta det med. Pust. Väx upp fort Flow, önskar jag nu. Så du kan börja uppföra dig som en normalt hyfsad och uppfostrad hund och vi kan börja träna på allvar.
Fast det lär dröja och jag vet har var sak har sin tid och sin mening. Så jag härdar ut och är tacksam för möjligheten att ännu en gång få ta del av valps uppväxt och utveckling. Så lovar jag mig själv igen att jag inte ska ha ny valp på många år. Ett löfte lika kasst som vilket nyårslöfte som helst. Jag har inte lyckats hålla det en enda gång än....
You either get bitter, or you get better. It's that simple.

Så som det står ovan är det! Jag ska påminna mig själv om det varje dag när valpen är besvärlig, träningen går dåligt, livet är orättvist eller det känns lite skit i största allmänhet. Eller när Flow, som nu, tycker att kvällen är bästa tiden för valprace och använder skinnsofforna ryggstöd som racingbana.









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1158

Planering pågår..

NyheterPosted by kopparhult Mon, November 12, 2018 20:58:59
Det är minst sagt fullt på hjärnkontoret där ideer och tankar om olika uppslag trängs om det begränsade utrymmet. På det andra lilla kontoret och skrivbordet som ryms i puben är det minst lika fullt. Pappershögar trängs med komihåg lappar, kvitton och ännu fler högar med bokföring medan känslan av att aldrig riktigt komma ikapp växer sig allt starkare. Fullt normalt förmodligen och hög igenkänningsfaktor för alla som pysslat med eget företag och enmansföretag.
Redan en vecka med pralinen Flow.

Jag håller som bäst på att planera för kommande år. Ute i lite väl god tid kanske men tiden har en förmåga att gå fort så jag tänker att det är bäst att förekomma. Dessutom ska man ju ha något att pyssla med i novembermörkret. Jag planerar vårens kursprogram, hur dagar och kurser och annat arbete ska fördelas hur och när jag ska sätta av tid för träning av egna hundar. Jag gillar att planera och fundera på olika lösningar. Några delar i upplägg och planering känns självklara medan andra mognar fram under tiden man prövar olika alternativ. När man gjort det ett tag är det lättare att känna in vad som passar en och hur man trivs bäst. Det har vissa fördelar med att vara egen företagare. För mig är det otroligt värdefullt just att få planera min egen tid och inte sitta fast i ett traditionellt sju till fyra tänk. Frihetskänslan i det är oslagbar. För mig. Andra känner säkert större frihet i att ha ett fast jobb med fasta arbetstider och en fast lön som pålitligt rullar in i slutet av varje månad. Vi är alla olika och trivs med att jobba på olika sätt. Jag är glad att jag har hittat mitt sätt.
När hundraårig skog försvinner på några dagar och landskapet drastiskt förändras. Då är det svårt att hänga med i förändringen och att känna igen sig.

Jag planerar för mina hundar med, eller för oss tillsammans. försöker lägga upp lite mål och träningsplaner. Ambitionerna är som vanligt både goda och höga men jag känner mig själv. Jag är inte världens mest strukturerade människa och det är så mycket som är så kul. Så målen kan säkerligen komma att ändras en del efter vägen. Under tiden jag funderar över målen slötittar jag på en film från årets cocker championship i England och den vinnande hundens arbete. Snyggt! Och med ens står målbilden för mig och lilla Flow helt klar. Dit ska vi! Det är väl bara ett bekymmer med det målet. Hur ska jag kunna hålla ett tacktal på engelska?

Retrievrarna, de gula, och jag tränade lite mot framtida mål idag med. Vi tränade raka linjer i mossen. Galet så svårt det var att springa rakt bland träd, tuvor och vattenhål. Vi lade ut punkter, bytte vinkel och skickade sedan från ny plats. Hundarna sprang tappert och starkt men inte riktigt så rakt som jag önskade alla gånger. Gör om och gör rätt. Igår gjorde vi ungefär samma upplägg fast på åker och ängsmark med snävare vinklar mellan punkterna. Då gick det rasande fint men idag var det lite värre. Skillnaden var terrängen. Så det blir till att förlägga fler träningspass till den typen av mark och nöta på. Det känns lite bra att veta att vi har gott om tid på oss, så vi kan skynda så där lagom långsamt eller i den takten vi önskar. Det är ungefär ett halvt år till provsäsongen börjar igen, och ännu längre till jaktsäsongen, så vi ska nog hinna med. Även i vårt tempo.





  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1157

Lördagsmys..

NyheterPosted by kopparhult Sat, November 10, 2018 20:06:12
Med Harry Styles "Sign of the times" strömmande ur högtalarna vinner jag tre dartmatcher i 301an i puben på raken nu ikväll. För husfridens skull bjuder jag slottsherren på revansch. Han tar den matchen och vi avslutar dartspelandet med "around the clock" som jag vinner den med för första gången i världshistorien samtidigt som vi gör vårt bästa för att lära vår nya cockervalp de första stegen mot att bli en utmärkt knallapportör då hon snabbt uppfattar och jagar i kapp de förlorade pilarna. Ja ja. Ikväll har jag flow men jag gör nog klokt i att ligga lågt ett tag framöver.
Det kommer att bli bra det här!
Så där samlat och fint ska det se ut, pilarna skulle bara suttit lite längre mot mitten.

I övrigt har det varit en fin dag med egen hundträning tillsammans med en god vän på besök. Bra träning med brutal coachning och feedback som sätter fingret på det man egentligen redan vet om, men behöver höra, och sedan lyfter i rätt riktning. Inspiration och en spark i baken och jag är på g! Träningsplanerna och målbilderna för kommande år växer sig allt tydligare och med rätt prioriteringar ska inget vara omöjligt. Om än mer eller mindre besvärligt.

Jag gillar det grå , milda novembervädret som är just nu, för min del får det gärna fortsätta så och jag tar gärna både lera och smuts. Jag trivs med mildvädret och med att slippa frysa. Men trots mildvädret kom jag på mig själv med att längta lite efter sommaren och barfotadagar idag. En ganska dum längtan just nu för det lär dröja. För närvarande bör jag nog vara mer än nöjd med de dagar då jag slipper långkalsonger och vantarna med värmeslingor. Och snö som sätter stopp för träning av hundarna och annan framfart.
Underbara Snobben!

Lilla Flow har bott med oss i slottet en vecka nu. Hon har lärt sig både ett och annat och jag förvånas ännu en gång över hur fort man knyter an och kommer in i någon sorts rutiner. Hon känns fin och är lätt att tycka om. Rätt envis är hon och ger sig inte i första taget, på gott och ont. Mest gott såklart för jag kan redan nu se att de egenskaperna kan komma till nytta i framtiden. Hon är i inte världens tuffaste valp, hon blir rädd för nya saker och ljud emellanåt, men hon är nyfiken. Så pass nyfiken att hon följer upp och undersöker det otäcka. Den där nyfikenheten gillar jag skarpt och att hon blir rädd oroar mig inte alls. Tvärtom så det känns det både förståndigt och sunt och med en lagom dos nyfikenhet blir det riktigt funktionellt och lätthanterligt. Tänk så spännande det är att lära känna varje ny individ. Nu är jag lite otålig med att komma igång och träna henne samtidigt som hon gärna får fortsätta att var liten och söt ett tag till. Precis som alltid så är allting dubbelt och har sin fram och baksidor.





  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1156

Skogen, tystnaden och hundarna..

NyheterPosted by kopparhult Thu, November 08, 2018 20:06:56
En välbehövligt obokad torsdagsförmiddag blev det idag. Jag tog hundarna i omgångar och njöt av den milda lite disiga novembertorsdagen och tystnaden. Vi tränade lite med, det roligaste som finns men som tyvärr blivit en bristvara den senaste veckan då ljuset och tiden inte riktigt räckt till. Jag anar en trygghet och utökad styrka i dirigeringsarbetet hos Bäst som jag verkligen gillar. Jag hoppas att det är bestående och har med rätt träning, mognad och ålder att göra. Cockrarna och jag gick på fasanjakt utan bössa och fick en, inte helt utmärkt, stöt på en tupp. Tuppen kom på vingar och det var ingen jaktprovsbedömning så den mindre förflyttningen som blev behövde jag inte bry mig så hemskt mycket om mer än att jag noterade den och lade den på minnet inför kommande träning. Mer fick gå ett litet släpp, stelheten och hältan har gått tillbaka och det syntes inte heller något efter det lilla träningspasset. Kanske hade han bara gått hårt och fått träningsvärk eller ont efter en smäll? Jag minns att han sprang rätt in i en stubbe för en tid sedan men kan inte minnas om stelheten kom efter det. Fast egentligen spelar det ingen när och hur han eventuellt skadade sig, jag är nöjd bara det går över och för stunden ser det lovande ut. Resterande retrievrar fick följa med på promenad och sökträning i mossen. Himla kul med sök tyckte lilla Vi och bytte en dummy mot en tennisboll innan jag hann reagera men värre saker har väl skett. Larsson och Lakrits tyckte också om sökuppgiften och sökte så torvorna rök i mossmarken.
Entusiastiska retrievrar väntar på dummysök i mossen. Lakrits med den obligatoriska pinnen i munnen.

Det är så fint i mossen även grådisiga novemberdagar. Där är så stilla, tyst och rent. Inga nedgångna byggnader, skrotbilar eller annat störande, bara en och annan gammal rest från torvbrytningens storhetstid med det upplever jag mer som charmigt och nostalgiskt än skräp. Så luktar det gott med av torv, fukt och pors bland annat. Till skillnad från hemma runt slottet där det för närvarande luktar skit och landsbygd efter att flytgödsel spridits över de två stora fälten under hela dagen igår. Nästan så man storknade ett tag under gårdagen faktiskt, men luktsinnet har visst många bra funktioner för när det var som allra värst tycktes jag istället vänja mig vid lukten och sedan märkte jag inte längre så mycket av den. Förrän idag när jag kom tillbaka hem från mossen igen.
"Everyone thinks they have the best dog....and none of them are wrong"

På eftermiddagen blev det kurs igen. Med unga hundar som tränar vidare mot högre höjder. En fin eftermiddag med duktiga hundar, något litet cirkusinslag, många skratt och en del glädjetårar. Vi skojade lite över "Love & Respect" med, med ett uns allvar i. Ganska ofta så tenderar det att bli mer åt "Love & Love" och respekten tappas bort. Som tur är så går det att rätta till balansen igen, och mycket "Love" kan väl ändå aldrig vara fel?



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1155
« PreviousNext »