Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Jakttider..

NyheterPosted by kopparhult Sat, September 29, 2018 23:04:05
Lördagkväll klockan nio och vi rullar runt i Vara på jakt efter en kvällsöppen bensinstation med blinkande oljetryckslampa, leriga stövlar och hungriga hundar. Vi hittade en kvällsöppen cirkle K med fjorton minuter till godo och inhandlade en liter mortorolja av allra bästa kvalite. Det räckte tydligen för lampan slutade blinka innan vi ens hann fylla på oljan. Sådana bekymmer som löser sig själva utan större ingrepp är helt i min smak.

Vi har varit på jakt igen. Det är mycket av den varan för närvarande. I Vara och på andra ställen. Jag förmodar att det gäller att passa på medan det är säsong. Och så är det ju kul med. Trots att man sitter nerhasad i åkanten en lördagkväll med benen obekvämt vikta för att inte synas för de inflygande änderna. Slottsherren sköt några änder och Bäst och Lakrits fick några apporter var och lyckades finna två saknade änder på eftersök i ån och vi bjöds på varmkorv värmd över öppen eld. En fin jakt där alla var glada och nöjda med andra ord. Och särskilt nöjda blev vi efter att bilen självreparerade sig.
Bäst väntar tålmodigt. Jag väntar med, möjligen lite mindre tålmodigt.

Det var jakt igår med, uppflog och inflog med änder. Fast igår var det inte riktigt vår egen tur utan en hel grupp kursdeltagare som fick möjlighet att pröva på andjakt för första gången. En riktigt fin dag med bra skytte, väder och apporteringssituationer för de nya hundarna. Det känns riktigt bra att kunna erbjuda detta och så roligt när fler får möjlighet att pröva "på riktigt" med sina retrievrar. Prov och tävlingar i all ära men jakt är ändå jakt. I veckan som kommer blir det flera dagar på jakt igen, fasanpremiär och rapphönsjakt med våra cockrar och spanielprov bland annat. Så vi blir inte sysslolösa kommande vecka heller.



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1128

Promise little ..do much

NyheterPosted by kopparhult Tue, September 25, 2018 21:39:02
Det är en bra tanke tycker jag, att försöka leva efter den devisen.
Promise little-do much.
Det är så lätt att säga ja till lite för mycket, särskilt när man tycker så mycket är roligt, och tro att man ska hinna mer än man hinner. Så föds stressen och ekorrhjulet snurrar på.
Så även i hundträningen, höga ambitioner och högt ställda mål skapar stress och otillräcklighet. Nu för tiden sänker jag både målen och ambitionerna men tränar mer och har på köpet mycket roligare.

Vid ett samtal med en vän härom dagen framkom att vännens championhund varit olydig och bytt vilt på senaste jakten. Vännen skrattade lite åt de och ryckte på axlarna åt tilltaget. För hundar är ju hundar och garantier finns aldrig.
Jag fann det en smula tröstande att höra att även professionella förare och championhundar har saker att jobba med. Det gör dem mer mänskliga och mig lugnare när jag förstår att även de har fel och brister och att det är okej att skratta åt felen.
Man borde inte ta sig själv på så stort allvar.
Första gemensamma promenaden med hela flocken efter Heathers operation till allas glädje. Här väntar de på det obligatoriska tisdagsgodisöket.






  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1127

Morgonstund

NyheterPosted by kopparhult Mon, September 24, 2018 07:33:05
Höstens första frost nyper i gräset medan solen sakta stiger och fasanerna flyger in från nattens övernattningsplatser. Älgkon med de två kalvarna betar en bit bort och tupparna gal i otakt. Jag undrar om den lilla dvärgkochintuppen möjligen har norskt påbrå då han gal på ett särskilt sätt med ett glatt avslut. Som på norska. Jag inser att det snart är dags att plocka fram vantar och långkalsonger och fasar lite för den kommande vintern. Men än är det långt dit! Jag rastar hundarna bakom boden och gläds av deras energi och irriterar mig lite på den samma då de i sin iver trasslar in sig i mina stövlar och nära på fäller mig till marken. Love and respect!
Kärleken finns där men respekten kändes avlägsen just där och då. Jag knyter av Heather tratten och hänger på henne ett koppel för en liten rastning. Såret efter operationen har läkt alldeles utmärkt och snart är tratten ett minne blott. Hon blir så lycklig över så lite nu Heather, hon skuttar glatt bredvid mig med viftande svans och stora ögon. Hon är lycklig för för en stunds koppelrastning. Det blir väl så när man är konvalescent och mest ligger inne i soffan om dagarna. Jag beundrar dessa glada, sorglösa hundar som så lätt finner sig i situationen och anpassar sig och tänker att jag har något att lära av det.
Några dagar till sedan ska Heather och jag vara i full träning igen, det ser vi fram emot!


  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1126

Bäst, när det gäller..

NyheterPosted by kopparhult Sun, September 23, 2018 21:07:58
En ståtlig älgtjur passerar förbi slottsträdgården i skymningen där jag går och rastar Heather och tänker igenom dagens provstart tillsammans med Bäst. Jag räknar till sex eller åtta taggar med det är svårt att se ordentligt i det allt sämre ljuset. Han ser välmående ut älgtjuren, stor och kraftig. Ungefär trettio meter efter honom kommer en betydligt mindre ko. Hans damsälsskap förmodar jag. Det har varit ganska mycket älg här det senaste. En ensam pinntjur och en ko med två fina kalvar har gått här tidigare i veckan och vi har uppskattat deras sällskap så där lite på avstånd.

Gårdagens start på b-provet i Växjö gick bra. Bäst och jag satte den andra raka ettan i klassen och är nu klara för elit. Om man nu någonsin blir klar? Dessutom betyder det ju inte per automatik att man är klar för nästa klass för att man lyckats bli färdig i den förra. Det finns märkligt nog alltid massor att träna på. Hela tiden. På starten igår fanns det flera saker som jag var riktigt nöjd med och som fungerade riktigt bra. Så fanns där några saker vi kunde gjort bättre. Vattendirigeringen till exempel. Där var jag och Bäst tillfälligt ut vår gemensamma bubbla och istället instängda i var sin egen kändes det som. Vi lyckades trots det ta oss igenom uppgifterna och bärga anden i vassen på andra sidan. Sedan var det vårt eviga trasslande med dubbelmarkeringar. Jag kan fortfarande inte begripa hur det kan vara så svårt att minnas en dubbel med två apporter när han är så otroligt skarp när det gäller att minnas fyra, fem eller fler. Vad är det jag gör som han missförstår? Nåväl, vi bärgade dubbeln igår men det kunde gjorts snyggare. I övrigt är jag nöjd med helheten och särskilt nöjd med vårt samarbete. Bäst är stadig, följsam och med mig hela tiden vilket är en härlig känsla. Förutom stunden på vattendirigeringen då som lämnade en del övrigt att önska. Jag är lite extra glad för den sammanfattande kritiken "En koncentrerad och balanserad hund som löser dagens uppgifter. Visar fina egenskaper. Lugnt och tyst förd. Särskilt den första raden "en koncentrerad och balanserad hund" känns väldigt bra. Det är ju ända glada, intensiva och lite tokiga Bäst det handlar om. Det var skönt att känna att han faktiskt klarar att vara bäst när det gäller.
Bäst 1 ökl i Växjö

Jag tar med mig lite annat från de tvår provstarterna jag gjort i höst med. Bland annat hur kul det är. Jag tycker verkligen det är roligt att starta på prov igen. Jag trivs med att sitta på en sten i skogen och vänta, med fjärilarna i magen och med att träffa folk med samma intresse. Igår väntade jag länge eftersom vi inte startade förrän i sista par. En bra och nyttig väntan med tid för reflektion tänker jag. På väg hem när jag pratade om hur kul jag tycker det är att vara ute och starta igen undrade slottsherren om jag hade tyckt det var lika roligt om vi åkt hem med ett pris i lägre valör. Jag hoppas såklart att jag hade tyckt det men jag tror jag gör bäst i att låta det vara osagt.
Smedmästarens Mer efter avslutat sökarbete

Hemma idag har vi haft en fin ledig och solig höstdag. Vi har pysslat lite med diverse saker och hundar och jag har låtit tvättmaskinen gå varm med alla hundfällar som väntat på tvätt hela sommaren. Äntligen. Cockrarna har fått söka och stöta fasaner mängder i det vackra höstvädret. Så kul! och vi har funderat och analyserat över medvindssök och stadga, fågelutsättningar och flygriktningar och troligen inte kommit fram till något särskilt men haft det riktigt, riktigt bra. Cockrarnas energi smittar som vanligt av sig och man kan inte vara annat än på gott humör tillsammans med dem. Alldeles särskilt glad blir jag när Mer sitter framför mig och tittar mig i ögonen och ett litet leende från min sida får hans svans att börja vifta. Det är den allra bästa delen av samvaron och träningen med hundar. Samarbetet och förståelsen för varandra. Will to please från både hund och förare.



  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1125

Stormvarning...

NyheterPosted by kopparhult Fri, September 21, 2018 21:45:23
Vi kurar inne med levande ljus på bordet medan vi väntar på att stormen Knud ska dra in med full kraft. Än så länge känns Knud lugnare än väntat men kvällen är ju ung än så han hinner säkert öka i styrka innan kvällen och natten är förbi. Jag är lite sur över att Knud skulle komma just idag. Det passade inte alls, vilken annan dag som helst hade passar bättre, om nu stormar någonsin kan passa. Vi hade andra planer idag då vi skulle haft "kurs på andjakt" tillsammans med ett gäng hundar, förare och skyttar. Det satte Knud stopp för med en ordentlig klass 2 varning via SMHIs vädertjänst. Så nu sitter vi här i soffan och kurar och planerar för ett nytt "kurs på jakt försök"nästa fredag istället. Utan storm.
Träning med gummibollar är superkul om man frågar labbegrabbarna.

Vi tittar på ett naturprogram från Patagonien med, och på fårklippare som klipper runt 130 Merinofår varje arbetsdag. På ena sidan om mig ligger Heather med sin tratt och verkar ganska nöjd med tillvarorn trots tratten. Såret läker fint och sedan Heather slutade med metacam har både hon och jag sovit hela nätterna utan oro och natrastningar. Jag trodde Hetaher hade lite ont efteroperationen och var lite rastlös och smärtpåverkad. Nu förstår jag att det troligen varit metacamen som stört då hon spydde blodblandat slem häromdagen. Metacambehandlingen avbröt vi direkt och efter det har Heathers matlust ökat och oron och rastlöshet minskat. Tänk så svårt det är när inte hundarna kan säga vad det är som felar. På min andra sida ligger lilla Vi med baktassarna i bandage. Inte för att det hänt något med baktassarna men för att hon fått en tumör med tillhörande rejäl hudirritation mitt på bröstet. Tumören är med allra största säkerhet godartad men vi avvaktar provresultat innan vi vet hur vi ska gå vidare och om den behöver opereras bort. Under tiden ska vi försöka få henne att inte klia på området på bröstet vilket är lättare sagt en gjort. tratt funkar inte för den kommer mitt över tumören och det irriterade området. Så nu blir det lindade baktassar istället så hon inte kan riva på tumören men vassa klor.
Slottets fina lilla hönsflock.

Imorgon ska vi packa in tratthunden, bandagehunden, resterande labradorer och cockercirkusen i bobilen och åka söderut på jaktprov. Vi hoppas att stormen har bedarrat tills dess och ser fram emot en fin dag i provmarkerna.



  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1124

September så här långt..

NyheterPosted by kopparhult Tue, September 18, 2018 21:35:09
Vilken vacker och varm septemberdag det har varit idag. Sådana tar jag gärna många av innan den riktigt kylan kommer. Men hösten är här nu trots dagens sommarvärme och löven gulnar och singlar till marken, men inte längre på grund av torkan. Det känns faktiskt helt okej och riktigt fint med höst nu. Höstdagarna spenderas utomhus så mycket det bara går och varvas mellan promenader, träning av hundarna, kurser och jakter. Det är fina dagar och jag klagar inte. På små lediga stunder har jag grävt rent i ett par av pallkragarna och satt lite nya fröer. Jag ska pröva lite höst och vinterodling. Det lilla växthustältet har spänts fast ovanpå en av pallkragsodlingarna, för värme och skydd mot diverse grönsaksätande djur. Med händerna i jorden fick jag nästan vårkänslor igen och en plötslig och väldig inspiration till odling och trädgårdsarbete trots att det är höst. Några olika sorters vintersalladsfröer och spenat har jag stoppat ner i jorden och en liten rad med dillfrön. Vi får se vad som orkar gro och om det blir något att skörda. Kvar från sommarens odling finns fortfarande riktigt fina morötter. De morötterna som jag gav upp i medelhavsvärmen och slutade vattna har väckts till liv på nytt i regnet och överraskande nog kan vi nu skörda riktigt fina morötter.
Morot i annorlunda formI slottsträdgården en septembereftermiddag, fasaner överallt.

Förutom vinterodlingen har labradorgrabbarna och jag har trampat lite nya stigar det senaste. Både på marker och i skog där vi inte gått tidigare och på duvjakt i gömsle med bulvaner. Härliga dagar och mycket spännande för både labradorerna och mig. Lakrits som varit på många jakter men missat det här med duvbulvaner gav oss ett gott skratt när han fullständigt förvirrad försökte förstå vilken duva som skulle apporteras bland alla bulvaner när jag skickade honom på hans första apporteringsuppdrag. Jag tror han var framme och kände på i stort sett alla plastfåglar innan han tittade på mig och bad o assistans. Sedan förstod han vad det hela gick ut på och kryssade oberörd fram bland bulvanerna. Energiknippet Bäst älskade duvjakten med spänningen och väntan i gömslet, ungefär så som han älskar allt annat vi hittar på tillsammans. "Detta är livet" tycktes han förmedla där han satt och väntade med sträckt hals och stora ögon i gömslet. Jag är benägen att hålla med. Detta är verkligen livet.
ViltparadI gömsletLakrits

Tack Wilma för fina foton






  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1123

Det man gör många gånger blir man bra på.

NyheterPosted by kopparhult Mon, September 17, 2018 21:38:39
Det gäller i allra högsta grad hundar också. Springer man många långa raka linjer så blir man duktig på det. Gör man många koncentrerade närsök med lyckat resultat blir man bra på det med. Problemet är bara att hundarna blir lika bra på dåliga oönskade saker om de gör sådana många gånger med. Som att jaga klövvilt till exempel. Eller söka vidare med dummy i munnen. Här gäller det att vi plockar upp små tendenser hos hundarna direkt när vi ser dem och ser till att det oönskade inte hinner upprepa sig alltför många gånger och bli till ett fel. Det blir tydligt lättare om man lyckas göra rätt från början än om man måste rätta till felen i efterhand.
Själv håller jag på att försöka rätta till ett sådant fel själv just nu. En tendens hos Mer som jag inte tog tag i direkt när jag såg att den började komma.
Han flyttar fram en halvmeter efter varje stopp. En väldigt oönskad halvmeter. Jag vet att jag lagt märke till det för ett bra tag sedan men jag tog det inte så allvarligt från början utan lät honom hållas.
Det man gör många gånger blir man bra på! Han har gjort det många gånger nu och blivit väldigt bra på att göra den lilla förflyttningen. Nu svär jag lite över mig själv och mitt slarv, varför lät jag det upprepas och varför tog jag inte tag i tendensen direkt när jag såg den komma?
Ärligt talat vet jag inte varför. Ren bekvämlighet och lathet kanske? Och det klassiska med hundar som är några år då man kör på med träning och jakt och glömmer bort repetitionerna med basicträning.
Nu är det hög tid att föröka få rätsida på förflyttningarna och jag har en plan.Hoppas bara att den håller.
Det är fina dagar nu






  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1122

När det inte blivit som man tänkt..

NyheterPosted by kopparhult Sat, September 15, 2018 21:58:39
..blir det något annat. Vilket per automatik inte behöver betyda till det sämre. Men man kan ju fundera ibland.

Heather ligger vid mina fötter nedanför clubfåtöljen med tratten obekvämt tryckt mot mitt smalben. Mina ben är redan fulla av blåmärken efter trattens kanter när hon bestämt trycker sig fram mot mig eller förbi. Dörrkarmarna får sig en dust med och jag sopar upp färgflagorna allt eftersom. Tratten verkar inte bekomma den nyopererade hunden nämnvärt mer än att den är just i vägen och hindrar hennes tänkta framfart. Det känns bra att hon verkar glad och stark och så snart konvalescensen är över kommer vi att kunna träna för fullt som vanligt, bara med en livmoder och ett par äggstockar mindre. Med fem löp på tretton månader och hormonförändringar fanns inget annat att göra. Det kommer att bli bra, det är jag övertygad om, och skönt att slippa behöva ta hänsyn till löp och annat när prov och jakter planeras.
Det är bara det att det inte var riktigt så jag hade planerat det hela.
Heather skulle ju axla rollen som mamma till Kopparhults nästa valpkull och vår första labradorkull. Nu blir det inte så och visst svider det en del. Även om det i ett större sammanhang inte har högre betydelse än en fis i rymden. Det är som det är och jag ska inte älta det mer för jag kan ändå inte göra annat än att acceptera faktum. Så nu tar vi nya tag och tänker framåt

En del menar på att det finns en mening med allt som sker. Det är möjligt men jag vägrar ta till mig den tanken. Visst kanske man kan luta sig bakåt och känna tröst in den tanken när små saker sker som vi inte kan påverka. Som en kastrering av en hund och stjälpt avelsdröm. Men hur kan någon överhuvudtaget tänka att det skulle finnas en mening i det som sker när ett barn dör av sjukdom eller när någon blir mördad? Var är meningsfulla där? Det är en så omöjlig tanke. Min bestämda uppfattning är att det inte finns en mening i allt som sker. Men möjligen kan det finnas en mening i det som sker efter att det meningslösa har hänt, i det där andra som kommer sedan. Vem vet.
Träning vid dammen idag. Bäst och Lakrits slipade lite på formen tillsammans med slottsherren och mig.

Jag tror inte Heather bryr sig om vilket, om det finns en mening eller inte. På hundars obekymrade vis tar hon en dag i taget och accepterar situationen utan att fundera mer över det. Men hon skulle nog tycka det var väldigt skönt att slippa tratten. Jag klappar om Heather och tar en sväng ut i köket för att fylla på temuggen och kikar ut i hundrummet. Gula Bäst sover gott ihoprullad i en av bäddarna medan övriga flockens medlemmar tycks ha gått ut för en sista kvällskissning. Han ser så nöjd och go ut där han ligger. Fina hund. Troligen är han nöjd med dagen och lite trött men nästan genast dyker en snabb orostanke upp hos mig. Det är väl inget fel på honom eftersom han inte går med de andra hundarna ut? Jag förbannar dessa snabbt uppdykande orostankarna och bestämmer mig för att skaka av mig dem direkt. Oro har väl aldrig varit till någon som helst nytta? Bäst tittar nyvaket upp på mig när jag pratar med honom och ser precis lika frisk ut som vanligt när jag släpper ut honom till de andra för kvällsrastningen. Tack för det.
Våra allra första ägg förevigade på ett foto från skärbrädan på köksön. De ligger helt klart på topplistan över små vardagliga glädjeämnen. De allra vackraste små miniatyr ägg jag sett. Goda var de också. Vi stekte varsitt till lunchen idag och log lite åt de stekta äggens miniatyrstorlek. Tre ägg var hade nog varit mer lagom.









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1121

Ett med naturen..

NyheterPosted by kopparhult Sat, September 15, 2018 09:33:15
Gömda under en stor tät gran medan regnet strilade utanför satt alla hundekipage spänt väntande på gårdagens avslutande inflogsjakt. Snabba vingslag och ekande skott avbröt plötsligt tystnaden tillsammans med svaga dunsar när änderna föll till marken. Aktivitetsnivån bland hundar och förare ökade märkbart och vi försökte alla hinna med i händelseförloppet och markera alla fällda fåglar i den alltmer tilltagande skymningen. Fredagsspänning på högsta nivå och ett med naturen på ett fint sätt. Hundarna skickades ut i omgångar och försvann in i vegetationen och ner i den intilliggande dammen. En efter en bärgades fåglarna och placerades försiktigt på rad under granen. För någon av hundarna blev situationen och spänningen lite för mycket. Det var mycket att ta in på en och samma gång och helt naturligt att stressnivån blev i överkant. I mörkret tändes sedan ficklamporna och vi avslutade med ett fritt eftersök där de sista saknade änderna samlades in. Inflogsjakten blev lyckad efter ett väl utfört samarbete av både skyttar, hundar och förare. Vädret och vildänderna kan vi inte påverka men det är väl det som gör tjusningen? Det faktum att vi inte kan påverka allt utan får rätta oss efter naturen.

Som förare ställer det lite extra höga krav när man man ska föra sin hund under inflogsjakt, så tyst det bara går och utan att kliva ut ur gömslet och synas så att de skygga änder väljer att flyga en annan väg. Behovet av en väl fungerande lydnad blir tydligt och det blir emellanåt svårt att övertyga hunden om hur jobbet ska utföras när det är på riktigt och hettar till. Och visst vill vi att hundarna ska känna av spänningen vara starka och ta för sig. Det är ju det vi har jakthundar till men det känns såklart frustrerande när hunden inte är hörsam i den utsträckningen man önskar.
Mängder av grundlydnad och stadga ska tränas och går att träna i vardagen och i olika miljöer. Men jakt på riktigt är på riktigt och den situationen är svår att träna på fullt ut. Så efter några jakter får man hem och fila lite på grunderna igen och påminna hundarna om vad som gäller. Back to basic. Om och om igen. Med bilden av gårdagens andjakt och kvällens inflogsjakt på vildänderna på näthinnan blir det lättare att se var tyngdpunkten i träningen behöver läggas och var målet med all träning ligger. Förutsatt att man tränar sin hund för jakt och har som mål att få en väl fungerande apportör förstås.

  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1120

Snabba ben..

NyheterPosted by kopparhult Tue, September 11, 2018 21:06:52
Lilla Vi är inte så liten längre och vi borde nog ta bort lilla framför Vi. Eller byta ut det till fina Vi kanske? För fin är hon, i våra ögon i alla fall, men rätt busig också. Det är något som tilltagit på senare tid det busiga. Hon testar sina gränser rätt rejält, och samtidigt vårt tålamod. Studsar mot hundgårdsgrinden och talar om att hon ska ut nu. Bland annat. Men så funkar det inte här så hon får vackert sätta sig på rumpan och vänta lugnt och fint innan det blir tal om att gå ut.
Hon attackerar Bäst med goldentikars karaktäristiska lejonvrål och kastar sig över honom också. Han gör sitt bästa för att värja sig för snäll som han är vill han helst inte säga ifrån. Fast i morse skällde han faktiskt på henne. Med sitt dova knasiga skall. (Bästs skall är inte alls i nivå med hans övriga utstrålning, det låter mer som en liten dvärghund som skäller inne i en låda eller något liknande.) Han skällde inte på henne för att hon attackerade utan för att hon parkerat mitt i hundluckan så han inte kunde ta sig in och undan ösregnet.
Det måste vara något typiskt goldentikar det med för Vinna gjorde precis likadant. Öppnade luckan på vid gavel och satte sig bekvämt tillrätta med rumpan på insidan på golvvärmen och huvudet ut genom luckan så att ingen annan kunde gå varken in eller ut.
Brain and beauty...

Hon tar för sig mer ute med, lilla Vi, tar allt större svängar från övriga flocken och kollar gärna upp spår och annat intressant. Och rådjur. Här har vi nog hennes huvudintresse för närvarande, vid sidan om träningen. Det kan gå undan när hon ser ett rådjur skutta iväg och inkallningen tycks emellanåt helt bortglömd. Då är det tur att slottsherren har långa ben och är snabb han med så ordningen och reglerna kan återställas. Efter språngmarschen ser hon så där gulligt oskyldig ut med öronen bakåtstrukna, svansen lågt och blicken helt koncentrerad på husse. Men skenet bedrar. Hon kommer att pröva igen, var så säker. Hon är ju en golden...
..fart och stil. Och mycket bus!



  • Comments(2)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1119
« PreviousNext »