Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Det går fyra kronhjortshindar..

NyheterPosted by kopparhult Wed, April 04, 2018 20:47:22

..i dimman på åkern bakom huset. De går där i leran på barmarken mellan de kvarlämnade vita balarna från höstens sista vallskörd.

Jag undrar om det verkligen vad det här jag längtade efter, regntunga skyar och leriga åkrar och jag kommer ganska snart fram till att det faktiskt var det. Jag är nöjd med vintern och jag känner mig hemma i leran och de sydvästliga betydligt ljummare vindarna. Det ligger lite engelsk "feeling" över det hela också som jag trivs med. Även om det i verkligheten bara är något så simpelt som vanligt aprilväder nära västkusten i Sverige. Leran är avväpnande och rätt avslappnande med. Med lera överallt är det okej med smuts, det är okej att gå i kladdiga stövlar och leriga kläder utan att behöva göra så mycket åt det. De är lika bekvämt som att ha åkerns vårsådd och dammet från jorden att luta sig mot för att kunna strunta i att putsa fönster.
Kronhjortarna syns som små prickar mellan balarna.

Det är underbart skönt med ljuset också, med de allt längre kvällarna som bland annat gör att slottsherren har tid och ljus på kvällarna. Vilket i sin tur innebär att jag inte längre behöver hinna med basservicen av sju hundar utan nu istället tre. Det är både skönt och välbehövligt. Efter att alla sju har kamperat dagtid med mig sedan i slutet av oktober behövs det lite uppskärpning. Både här och var. Det kräver sitt att ha styr på en hel flock, varav flera unghundar och mot slutet av vintern har jag, som alltid, tappat en del av den styrningen.
Irriterande.
Jag tänker att det är ungefär som efter en jaktsäsong då hundarna får jobba lite mer självständigt än vad som kanske är önskvärt och tar för sig allt mer. Så får man ta tag i det hela och plocka tillbaka lydnaden efteråt. Jag misstänker att det blir något liknande för slottsherren nu. Lite lydnad att plocka tillbaka, särskilt hos de äldre labradorhanarna som har en tendens att ta hela mig med en klackspark när jag försöker prata allvar med dem när vi går och filosoferar tillsammans på våra promenader. Eller allvar och allvar förresten, jag tror inte de förstår allvaret utan mest tycker att vi resonerar med varandra. Resonerar om hur många meter bort från mig som är en lämplig position vid flockfotgående och sådant. Behöver jag säga att vi inte tycker lika?
Jag tröstar mig med alla bra hundböcker och hundbloggar jag läser där det står hur viktigt det är, och att det viktigaste faktiskt är att ha roligt med sin hund. Eller sina hundar. Och det har vi ju faktiskt nästan jämt hundarna och jag. Om det bara inte vore för det där eviga resonerandet om metrarna och fotplaceringarna. Den enklaste lösningen på det resonemanget var självklar egentligen. Och Labbegrabbarna hade lösningen klar redan i höstas. Låt oss gå fritt så slipper vi resonera om några meter hit eller dit som dessutom är helt oväsentliga tyckte de. Hur argumenterar man mot det?







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1031