Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Der handlar om drömmar igen..

NyheterPosted by kopparhult Tue, July 31, 2018 21:57:06

De är ständigt närvarande, drömmarna och tankarna. Och målen i den mån jag har några sådana utstakade.
Jag läser ur en krönika av Annelie Pompe inom samma område som jag hittade på nätet. Annelie Pompe är äventyraren vars blogg jag brukar följa, som nu för övrigt har skaffat sin första hund. Hon hänförs nu av glädjen av att hitta gemenskapen med en djurvän, hunden Doglas i det här fallet, och jag förstår precis vad hon upplever och gläds med henne. Det är bara en liten skillnad, den skillnaden att jag haft levt så många år med så många hundar att jag kanske inte hänförs lika mycket i deras gemenskap varje dag längre. Tyvärr. Lite sorgligt på ett sätt men troligen oundvikligt när vardag blir vardag. Därför är det extra kul att läsa om Annelies nya upplevelser och insikter i relationen tillsammans med en fyrfotad vän. Och bli påmind om det jag kanske tar för givet.
Doglas är så klart ursöt, en fluffig mjuk spansk vattenhund med glimten i ögat, ett medvetet rasval av äventyraren tror jag då hon fann en hundras specialiserad på dykning. Jag förmodar att de tänker fridyka tillsammans längre fram och redan nu har jag sett att Doglas introducerats på bräda och kajak. Jag tror att Doglas och Annelie kommer att få ett fint och innehållsrikt liv tillsammans.

Ibland händer det mig med. Att jag hänförs lite extra mitt i den vardagliga gemenskapen med hundarna. Bruna Mer och jag har sådana stunder tillsammans på dagarna nu när vi hjälps åt att mata och vattna fåglar och kaniner. Det är han och jag då. Tillsammans. I bästa samförstånd gör vi våra sysslor. Eller jag gör sysslorna och Mer håller koll. På djuren och på mig. I de stunderna är det som om saker och ting faller på plats och pusselbit läggs till pusselbit. Det är inte träning i egentlig mening men det blir ändå den bästa träningen som går att få. Det är gemenskap, närvaro och tillit och väldigt jordnära. Jag ser med stor förväntan fram emot kommande jaktsäsong med den brune nu. Drömmarna om uträttade stordåd på jakterna finns där såklart. Hur det blir får vi se.

Tillbaka till Annelies krönika om drömmar. En bit in i texten skriver hon såhär:
"Den konventionella vägen till att uppfylla drömmar och hitta lycka är att jobba hårt och stressigt för att bli framgångsrik-och sedan lycklig? Men senaste årens forskning kring positiv psykologi visar att det är tvärtom. Att det är lycka, meningsfullhet och tacksamhet som gör att vi upplever framgång. Och då kanske inte den förutfattade bilden av framgång som mäts i pengar och storlek på hus och bil "

Jag tror jag förstår varför Annelie har valt att bo på en husbåt tänker jag innan jag läser vidare..

"Det är viktigt att drömmar inte ger dig skygglappar. Det finns en risk att man tänker sig vara lycklig först när man når drömmens mål, men då är det ju en massa slöseri med tid och liv innan dess. Det finns ingen anledning att förbereda sig hela livet för att leva när man kan göra det på en gång och lära sig längs vägen. Det låter läskigt och självklart kommer du att göra misstag längs vägen. Det ingår i alla drömmar. Det ingår också att drömmar ändrar riktning och utseende längs vägen"

Annelies krönika träffar rätt i mitt hundtränarhjärta så jag översättare den för min del direkt till hundträningen. Det hon skriver är så tänkvärt där. Där med. Allt för ofta sätter vi målen högt, och vi vill ta oss dit så fort det bara går. Vi fokuserar så hårt på målen och dit vi ska så vi riskerar att missa glädjen i träningen och de små framstegen i rätt riktning. Vi hoppas och tror och kommer förmodligen att bli väldigt lyckliga när vi står med vår färdiga champion eller vad nu målet var. Men vägen dit? Är det inte den som är mödan värd?











  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1093