Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Det finns inte en sanning...

NyheterPosted by kopparhult Sat, September 01, 2018 20:11:17

Jag vet inte om det räknas som sommarens sista grillkväll eller möjligen höstens första? Oavsett är det njutbart att kunna sitta på altanen i skymningen ännu en gång och knappa på laptoppen till grillens doft, tystnaden och djuren runt omkring. Två av de förrymda kaninerna slappar helt omedvetna om höstens kommande slakt under hängsälgen. Slakt och slakt förresten, vi får se hur det går med den saken. De två äldsta kaninmammorna var det meningen att vi skulle plockat bort för ett bra tag sedan men det oundvikliga har skett. Vi har fäst oss vid dem både slottsherren och jag. De är nyfikna och sällskapliga och tar gärna en gobit ur handen. Så som det känns nu så blir de kvar då de blivit som en del i flocken. Nödvändiga tankar på vegetarisk kost kommer allt närmare då det är svårt att både äta kakan och ha den kvar om man säger så.
Det tycks vara insekternas tid nu, de som vi knappt sett till i sommaren torka finns nu i massor. Olika småflugor, jätteknott och harkrankar. Fast harkrankarna har väl alltid säsong på sensommaren tror jag och minns med förskräckelse en natt i slutet av förra sommaren då jag vaknade av att jag fick en harkrank rakt upp i ena näsborren eftersom jag envisas med att sova med vidöppet sovrumsfönster. Rena skräcken faktiskt, jag snöt ut harkranksvingar kommande morgon och sov med täcket över huvudet en lång period efteråt.
Kaninerna slappar under hängsälgen som de själva friserat.

Till den grillade köttbiten vi ska äta ikväll, vilken förövrigt kommer från en hjort strax bortanför slottsträdgården, ska vi äta ugnsbakade sparrispotatisar. En sorts potatis som slottsherren och jag fick provsmakat förra året och som vi bestämde skulle bli ett självklart val till potatislandet. Efter lite möda och en del besvär i våras lyckades vi hitta sättpotatis av rätt sort och efter ännu mer slit kom den i marken i början av maj. Nu har vi sedan en tid tillbaka kunnat börja skörda. Potatisskörden är oväntat god med tanke på den långa torkan och utebliven vattning. De är lite speciella de där sparrispotatisarna. Förutom att de är smala, avlånga och oregelbundna i formen så knoppar de liksom av sig. Små potatisar bildas på en större och en löpare skickas ut så det blir fler småpotatisar. Jag är långt ifrån någon potatisexpert, kanske är detta ett vanligt fenomen men jag har aldrig sett det förut på alla de potatisarna jag har satt och tagit upp. Goda är de, Asperges potatisarna men rätt värdelösa att odla egentligen eftersom de är mottagliga mot allsköns ohyra och potatissjukdomar. Våra har klarat sig men det var troligen bara ren och skär nybörjartur.
Sparrispotatis med annorlunda form och utlöpare. Årets tomatskörd är definitivt inget att skryta över men smaken är fin.

Det är svamptider nu med även om kantarellerna lyser med sin frånvaro. Istället toppar Karl-Johan svampexplosionen i skogen. För det är verkligen en explosion. Hundarna och jag gick förbi ett helt fält med lagom stora Karl-Johan uppradade som en arme med soldater idag. Vi gick förbi dem och lät dem stå kvar i väntan på att någon annan hugad svampspekulant plockar dem. Själv är jag inte mer svampälskare än att jag nöjer mig med trinda champinjoner odlade i låda och gula kantareller. Strax innan vi gick förbi Karl-Johan armen passerade vi en liten skogsäng. Det doftar ljuvligt på den lilla ängen som är fylld av ängsgräs och många olika vilda örter. I hundrummet hemma möts jag av en helt annan doft. Eller snarare lukt. Det luktar instängt och blöt hund så jag trycker en gång på en gammal sprayflaska med "friskluftpåburk". Det visar sig vara ett dåligt val. Flaskan utlovar en frisk doft av liljekonvalj och lite andra vårblommor men istället luktar det som en parfymfabrik av sämre märke i hela hundrummet. Och en stor del av huset dessutom. Med dörren på vid gavel hoppas vi misstaget snart ska vara åtgärdat.
Larsson väntar på sin tur.

I veckan har höstens kurser och träningar satt igång. Det är roligt och inspirerande och kul att träffa nya och gamla kursdeltagare. Jag har funderat lite igen. Det gör jag som bekant allt som oftast. Denna gången har jag funderat över beröm. Hundar behöver få veta när de gör fel men framförallt när de gör rätt. Att berömma sina hundar är de flesta riktigt bra på men det finns en liten hake med det. Den haken att många hundar "checkar ut" när de får beröm. Ett "braa" blir jämställt med ett "varsågod" och hunden rusar glatt vidare och tror att träningen är slut. Hur kan vi göra där? Hur kan vi belöna men ändå hålla hundarna kvar på banan. Jag vill att mina hundar ska kunna ta ett beröm utan att checka ut. Och jag vill inte heller att utcheckningen efter avslutad träning blir den största belöningen och det hunden väntar på. Jag vill att träningen och det vi gör tillsammans skall vara det bästa och det roligaste. Och när vi jobbar med det som hundarna är avlade för att göra, apportering i detta fallet, så är belöningen i arbetet sig själv nog. Därför är jag restriktiv med externa belöningar i form av kastade bollar och kamptrasor efter avslutad träning. Istället myser hunden och jag tillsammans och bygger på "du & jag" känslan. Men det är jag det. Många andra gör på andra sätt och lyckas säkerligen alldeles utmärkt med det. Som vanligt så finns det inte en väg till Rom.
Fler som väntar

Nu börjar kvällen skådespel här. En jägare sitter på pass på kullen på fältet bakom huset och spanar på en råbock i kanten mot mossen, till synes helt omedveten om att en älgko med två fina kalvar betar strax bakom honom. Fasanerna påbörjar sin kvällsrutin och samlas under den stora eken bakom boden och flyger en efter en upp bodens tak och vidare upp på grenarna i eken för nattens vila lagom till att vår mat är färdiggrillad. Livet på landet den första kvällen i september.



















  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1112