Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Fröken Sabotage

NyheterPosted by kopparhult Mon, November 19, 2018 19:30:49
Placerad i clubfåtöljen med den ystra valpens galna upptåg runt mina fötter summerar jag veckoslutets träningshelg och firande av championat och andra framgångar tillsammans med träningskompisar. Helgen bjöd på så mycket fint så jag skulle kunna skriva kilometervis om den. Nu lutar jag mig istället tillbaka, låter alla intryck och den fina gemenskapen sjunka in och tar tag i vardagen igen. Med ny energi.

Måndagen startade som måndagar brukar göra här, med go måndagsfeeling och en stor kopp te till lite pyssel med mailsvar och planering av dagens kurser efterföljt av morgonpromenader i omgångar. Sköna morgonpromenader i novemberljuset. För det finns faktiskt ett sådant med. Med risk för att låta kvävande positiv och optimistisk måste jag också säga att jag verkligen gillar måndagar. Helgen är avklarad och en helt ny vecka med olika uppdrag ligger framför. Valpen Flow tycks ha samma uppfattning för hon tar sig an den nya veckan med full energi och lite till. En pappersrulle slaktas och sladden till min dator ligger riktigt illa till en stund. Tioveckor gammal går hon ur hand på köksgolvet och jag undrar var detta ska sluta? Slottsherren får börja måndagmorgonen med att hjälpa mig att montera upp grindarna från köket ut i övriga rum innan han åker till jobbet. För vi är tvungna att bromsa upp Fröken Sabotage och jag klarar inte att passa på allt hela tiden. För att klara av det hade jag behövt ögon i nacken och minst åtta armar med lika många händer. Alternativ en beskedligare valp. Lite snopet känns det ändå när grindarna bärs ner från vinden. Vi monterade ner dem för ett halvår sedan då vi ganska dyrt och heligt lovade oss själva att vi inte skulle ha ny valp på flera år. Men som sagts tidigare, man får inte vara sämre än att man kan ändra sig. Undrar förresten om jag inte är i det närmaste världsmästare på det?

Den senaste tiden har jag funderat lite över det här med träning och mål. Det kan vara hundträning eller annan träning. Jag har funderat lite över vad man behöver för att nå sina mål eller för att sporras att träna vidare och ta sig i kragen och framåt när det känns motigt. För det gör det med jämna mellanrum. De flesta sporras väl av framgång, det är inte så svårt att tänka ut. Men när framgången uteblir, vad gör man då? Träningskompisar är guld värda och kanske en bra instruktör eller coach som kan få oss i rätt riktning. Just det kan vara väldigt olika och man fungerar på olika sätt. En del blir sporrade av kritik, av att en kompis eller coach petar och påpekar alla brister och fel. Det tar sig själva i kragen då, känner sig motiverad till mer träning för att bli bättre. "Jag ska minsann visa" tror jag de tänker. Andra är som jag och blir mest nedstämda av påpekandet av brister och fel och känner sig dåliga och rätt värdelösa. En del kanske skulle kalla det konflikträdsla men jag tror inte alls det handlar om det. Det handlar om att vi är olika. Att vi lär oss och blir sporrade till fortsatt träning på olika sätt. Jag för min del blir motiverad av att någon påpekar och talar om när jag gör rätt. Jag jobbar som allra bäst ackompanjerad av glada tillrop. För min del är jag nästan alltid mycket väl medveten om felen och bristerna och där behövs så att säga ingen påspädning. Så är det för mig. Konstruktiv kritik eller feedback väl avpassad för varje individ är bra och funktionell, men anpassningen till varje individ är helt avgörande för att den skall ge rätt effekt. För vi är olika.









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1161