Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Jag stöter på det emellanåt..

NyheterPosted by kopparhult Tue, October 31, 2017 21:23:29

..inte så ofta som tur är men varje gång jag gör det så är det en gång för ofta. Ni vet de där hundägarna som inte trivs ihop med sina hundar. Ibland verkar det vara ömsesidigt också, hund och förare verkar inte tycka om varandra och tycks gå omkring i en ständig konflikt. Till vilket pris kan man fråga sig då livet är alltför kort för att slösas bort på dåliga relationer. Jag tänker ibland när jag ser det, att om hunden och föraren varit ett gift par så hade de aldrig orkat hålla ihop. Istället hade de troligtvis skilt sig. Vilket förmodligen också varit det absolut bästa för båda parter.
Av någon anledning är det annorlunda med hundar. Har man skaffat en hund så verkar det ingå något sorts löfte om att man har hunden kvar tills den går bort och en skilsmässa är inte tänkbar. Hur mycket man än kämpat och försökt att få till relationen. Ibland är det starka stökiga hundar som är för mycket för sina förare, ibland är det hundar som saknar motor och aldrig räcker upp till förarens arbetslust, förväntan och krav. Ibland stämmer det bara inte helt enkelt.
Jag vet att det finns hundtränare som säger att det inte finns omöjliga hundar utan att allt hänger på att föraren lär sig hantera just sin hund. Jag håller med om det ganska mycket och jag tycker verkligen inte man ska ge upp i första taget. Men när man verkligen har prövat och det ändå inte blir bra. Sätter man inte prestige före välbefinnande då? För både sig själv och hunden. Och jag säger det igen. Till vilket pris? Kan det verkligen vara meningen att en hund som ska ge glädje och vara en härlig tränings och jaktkamrat ska få sätta en hel familj på ända?
Jag önskar att det skulle ses som lite mer okej att lämna över en hund. Att inse att man själv och hunden inte är en "perfect match", att prestigen kan få rinna av och att man istället kan se det som en möjlighet för hunden att komma till sin rätt med en annan människa. Det behöver inte vara ett misslyckande utan istället en möjlighet. Jag önskar också att de som orkar ta beslutet om att placera om sin hund möts av lite mer förståelse och ödmjukhet av uppfödare, träningskompisar och andra hundägare. Visst vore det fint? För alla inblandade.
Jag önskar det.
Heather och Svart på en skön kylig höstpromenad i oktobers sista solstrålar.









  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post944