Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Vitt och vackert...

NyheterPosted by kopparhult Mon, December 11, 2017 20:51:12

..som så ofta med vädret så kommer förändringarna både hastigt och oväntat. Plötsligt är vi inbäddade i ett vackert vitt vinterlandskap och några få minusgrader igen. Av leran syns ingenting och det känns rätt skönt just nu. Det blev betydligt renare och finare och lövhögarna jag skulle köra undan försvann bekvämt nog under snön. Till och med några foton av hundarna i vinterlandskapet har jag lyckats få till. Kameran i min mobil har ju fungerat lite som det passat den den senaste tiden och det har inte blivit så mycket fotat. Tills jag kom på den briljanta iden att använda internet och söka på "problem med kameran på samsung 8" och se där, det visade sig att betydligt fler än jag hade samma bekymmer med att kameran låser sig i någon sorts makrofokusläge. Lösningen var enkel, ett par små "tapp tapp" på linsen och kameran hoppar i rätt läge igen. Fantastiska internet! Om bekymret återkommer får det bli ett garantiärende men just nu är jag väldigt nöjd med att ha hittat en lösning på problemet. Det där med quickfix är ibland väldigt underskattat.
Det är kul med snö...

I hundträningen kommer man däremot inte långt med quickfix så där tragglar vi vidare med vår fyrkant och sidotecken hundarna och jag. För att skapa trygghet och goda vanor krävs många repetitioner och det finns inga genvägar. Inte som jag känner till i alla fall. Nu slipper vi leran i det uppsprungna spåret i vår fyrkant men istället får vi klistrig snö på apporterna. Aldrig kan man vara riktigt nöjd men för tillfället går snöiga apporter före leran så jag hoppas snön får ligga kvar några dagar.
..och vackert.

Mer kom med en rapphöna i munnen idag. Stolt och nöjd med sig själv. Jag var inte lika nöjd men det är sådant som händer med apporteringsglada hundar ibland. Jag tog emot den fina rapphönan och höll henne under armen medan jag förpassade alla hundar till hundgården så jag kunde gå i väg och släppa henne vid foderplatsen i lugn och ro. Hon verkade ha klarat apporteringen bra och jag kunde inte se några synbara skador men när jag satte ner henne fungerade inte ett av benen som det skulle och hon hade svårt att ta sig fram. Förmodligen var hon skadad i benet innan själva apporteringen så det var därför Mer kunde plocka henne så lätt från marken. Åtminstone så vill jag tro att det var så för det känns så mycket bättre med den tanken. Jag gav en henne en stund för att se om hon repade sig. En sorts önsketänkande såklart eftersom ett ben inte självläker så där i en hast. Mycket riktigt så var varken benet eller rapphönan bättre när jag såg till henne nästa gång så jag var tvungen att ta mitt ansvar och avsluta hennes liv. Grymt. Och jag tänkte än en gång på varför det blir skillnad på liv och liv. Här stod jag med rapphönan i handen och avlivade henne snabbt, och vad jag tror smärtfritt, med gråten i halsen och löfte till mig själv om att bli både vegetarian och att sluta med fågelutsättning. På säsongens jakter tvingas jag göra detta så många gånger och jag gör det utan att varken fundera eller känna efter och jag kan inte påstå att jag har gråten i halsen eller funderar på att bli vegetarian då. Men att avliva en skadad rapphöna eller en lite mus som fastnat i en fälla här hemma känns både tungt och ledsamt. Fast jakt är ju jakt och då ingår liksom avlivningen i paketet. Kanske är det just det som gör skillnaden?
Prydligt vattenkammade labbar som sitter fint och förstår allvaret när jag går för att se till den lilla rapphönan. Lakrits har visst lyckats få ett rosa koppel på sig, tur att inte husse var hemma och såg...





  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post960