Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Harmoni och känsla...

NyheterPosted by kopparhult Mon, December 25, 2017 20:04:08

Oliver Kiraly skriver följande i sin bok "The Balance" som precis kommit ut angående relationen mellan hund och förare:
"Respect is the key to good leadership, and love is the key for a good partnership. Make sure you have both."
Visst låter det rätt och sunt och alldeles självklart när man läser de raderna. Och jag håller med om varenda ord. Svårare än så är det inte. Det är väl bara det att det kanske inte alltid är så enkelt i verkligheten som det låter när man läser det. Alla är kanske inte födda med de ledaregenskaper som krävs vare sig det gäller att träna en hund eller var chef för flera anställda eller vd för ett företag. Men om viljan finns kan man lära sig mycket och bli riktigt bra på det i slutänden. Saknar man vilja och motivation blir det däremot ganska hopplöst och omöjligt och då är det nog enklast att avstå.
Alla har inte heller naturligt känslan och förmågan att umgås med och framgångsrikt träna djur. Glädjande nog går det att träna upp den förmågan med. Genom att jobba med sig själv, learning by doing, studera djur, se andra duktiga träna djur och så vidare. Och till en viss del genom att läsa böcker inom ämnet och fördjupa sig den vägen. Olivers bok är en mycket bra och tänkvärd "utbildning" inom området retrieverträning som jag varmt rekommenderar.

Idag tog delar av flocken och jag en skön juldagspromenad i regnet. Vädret var inte särskilt upplyftande alls men passade mig ganska bra i alla fall. Regn och rusk ute gör det lättare för mig att koppla av och ta juldagen med det lugn och den ro som väntas en juldag vilken jag annars ganska ofta upplever som både långsam och rastlös. Vi tog en paus på promenaden i regnet med och gjorde ett julskinkssök i skogen. Endast juldagspromenaden förunnat för lite extra ska det väl vara under julhelgen även för hundarna. Jag har lätt att se bilden av julskinkssöket framför sig. En stor fint griljerad julskinka av en lyckligt uppfödd och rätt slaktad gris på silverfat utplacerad någonstans i skogen intill en fin gran och sedan får hundarna leta. Det är inte riktigt så det går till. Inte här i alla fall. Istället tog jag ett par skivor av den billiga svenska skinkan jag köpt i god tid före jul av den pinsamt dåliga anledningen att den var just billig, skar skivorna i små bitar som jag stoppade i en plastpåse och tog med i jackfickan. Medan hundarna parkerades i grupp med stanna kommando placerade jag omsorgsfullt ut de hundratals små skinkbitarna i ett mindre område bestående av ljung och blåbärsris i skogen. Sedan frigjordes hundflocken med ett sökkommando och fick fritt fram i julskinkområdet. Det letades både intensivt och noggrant och nosvingarna fladdrade mot den mjuka skogsmarken. Och genom att studera hundarna i skinkletandet kunde både de och jag lära oss något. De lär sig att det lönar sig att jobba noggrant (hoppas jag), att lita på näsan och koncentrera sig, att utvidga området och ringa in igen, att jobba nära de andra utan att störas eller låta sig störas. Och förmodligen mycket annat med. Om jag som förare väljer att titta på det som sker i verkligheten framför mig istället för att ta fram mobilen ur fickan och kolla vad som hänt på facebook den senaste halvtimmen så kan jag också lära mig några viktiga saker. Jag kan lära mig att ta stunden som den kommer, att se de olika hundarna i flocken, att läsa deras kroppsspråk när de följer upp vittringen, hur de ser ut i sin kroppshållning när "det bränns", hur svansarna går, hur det jobbar ihop med de andra, om de trycker utan någon av de andra eller själva viker undan och väljer nytt område, hur de hanterar konkurrensen, hur länge varje individ håller i och är uthållig, hur viktigt mat och skinka är för var och en av dem och hur stor motivation de har i julskinksletandet. Listan kan göras lång. Klart är att det finns mycket att lära av en sådan enkel sak som skinksök. Mycket att lära och få erfarenhet av om man bara kan välja bort mobilen och annat som stör och vara närvarande. Jag är övertygad om att det är en av de viktigaste nycklarna till att bli duktig på något. Att vara närvarande och inte missa de tillfällena som ges. Mycket att lära och få erfarenhet av på vägen mot målet att bli riktigt duktig inom området.
Några av de engagerade deltagarna i dagens julsskinksök. Det bruna suddiga i mitten av bilden är den bruna cockern som inte tycker julskinka är det mest värdefulla i livet men som ändå uppskattar att få vara med i övningen.

För ett par dagar sedan fick jag ett mail och ett foto från en av våra valpköpare tillika god vän sedan många år. Mailet och fotot handlade om ett av vännens andra stora intresse i livet, hästar och ridning. Ett ämne som vi dessvärre sällan berör eftersom allt här av någon märklig anledning alltid tycks handla om hundar och träningen av dem. Nåväl, nu var det hästar och det var fint för mig att se fotot på ryttare och häst. Total harmoni och väldigt vackert. Samspelet mellan förare och hund eller ryttare och häst är alldeles magiskt när det stämmer. De där stunderna då man efter stort intresse och engagemang och mycket träning får till det. De stunderna då allt stämmer. Visst är de alldeles fantastiska och värda varje stund av träning i skog och regn eller kalla ridhus. Jag förmodar att det är därför vi håller på. För att få uppleva den känslan.
Lena och Caramba i samspel.














  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post968