Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Din hund behöver dig...eller en skola i mindfulness

NyheterPosted by kopparhult Thu, February 15, 2018 20:00:16

Förvånat tittar jag upp ur mailet jag läser på mobilen när någon av hundarna framför mig utbrister ett lite försiktigt voff. Framför oss kommer en man gående med en liten hund och jag skyndar att kalla in flocken som snabbt samlar sig runt mig.
Ett exempel på en bristfällig, icke helt närvarande matte som försöker vara effektiv och göra två saker samtidigt. Minst. Jag stoppar snabbt ner mobilen i fickan och skäms något när hussen och den lilla hunden passerar och jag inser att jag för stunden är precis en sådan hundägare jag inte vill vara.
En sådan som inte har koll och som inte är närvarande i stunden.
För det är jag som ska ha koll och se till att tryggheten och lugnet bibehålls i gruppen och det är inte någon av hundarnas uppgift att påkalla för mig när någon kommer gående på stigen. Det är min förbannade skyldighet att ge hundarna min odelade närvaro och uppmärksamhet när vi är ute tillsammans, att ge dem lika mycket som jag kräver att de ska ge mig när jag påkallar deras uppmärksamhet eller kallar in dem. Fullständig fokus och närvaro!
Orkar man som förare inte med det så finns det koppel.
Bättring utlovas!

Idag har det varit jaktlydnadsträning mitt på dagen. Fotgående och sans och balans. Fem fina labradorer i två kulörer som tillsammans med sina förare traskade runt ett par timmar i skarsnön. Närvarande förare med full uppmärksamhet på hundarna och uppgiften och efter en stunds traskande spred sig lugnet i gruppen och både hundar och förare föll in i lunken och rätt sinnesstämning. "Tråkträning" när den är som bäst!
Mina två gula i snön. Och vad hände här egentligen? Jag som inte skulle ha labrador , och om jag nu ändå skulle ha en labrador så skulle jag i alla fall INTE ha en gul. Nu har jag två. Livet är föränderligt och förunderligt...

Det fanns gott om dagsljus kvar efter kurstillfället så jag tog Bäst och Ever med på ett träningspass. Vi tränade några dirigeringstecken och rakt ut och förbi och så körde vi några ospårade linjer i knölig terräng. Nöjd med de väl utförda övningarna gick vi hem igen och konstaterade att vi gått ut med åtta apporter men kom hem med sju. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Förmodligen har jag tappat en ur ryggfickan på västen även om det verkar ganska osannolikt. Imorgon får vi gå skallgång på den saknade och se var den dyker upp. Om den inte göms under snön som ska komma i natt.



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post995