Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

A tribute to Vezzlan...

NyheterPosted by kopparhult Fri, February 16, 2018 19:06:02

..en speciell golden.

Han var det från börja vår Vezzlan, lite annorlunda och speciell.
Det började egentligen redan den dagen då han föddes. Han och hans kullsyskon. Maken till trasslig dag har jag sällan upplevt. Det började på morgonen med att det stod helt klart att Lykka tänkte valpa under dagen och de sedvanliga förberedelserna gjordes. Sedan väntade vi. Och väntade. Frampå dagen satte krystvärkarna igång och det ordentligt men det hände inte så mycket mer. Ingenting alls faktiskt förrän Lykka började kräkas och jag insåg att det verkligen var något som inte stod rätt till. Det fick bli ett samtal till djursjukhuset och där ett besked om att vi skulle skynda oss dit. Samtidigt som vi packade in oss och det nödvändigaste i bilen hände flera andra saker som kom att göra att dagen blev en av de tuffare dagarna jag upplevt. Såpass jobbiga händelser så att det fortfarande efter elva år känns allt för krävande att skriva om dem. Så jag står över det.

Väl på djursjukhuset blev det full fart på personalen medan Thomas, Maria och jag fick vänta i ett rum, en nervös väntan med tankar som snurrade åt alla håll och lite till. Efter en stund kom veterinären med en låda med nyförlösta valpar som vi skulle gnugga varma och livfulla. Lådan fylldes på efterhand och det blev till slut sju fina valpar. Eller sex fina valpar och Vezzlan. Fast just då visste vi inte att den udda valpen skulle bli just Vezzlan. Snarare tvärtom faktiskt eftersom Thomas direkt efter han tittat i lådan konstaterade att "den konstiga valpen med vi bläs och vitt bröst ska jag i alla fall INTE ha" Fast ibland vill ödet annorlunda och när valparna började närma sig en sex -sju veckor var det helt klart att valpen med bläs var Vezzlan och att han skulle stanna hos oss tillsammans med en av tikvalparna. Fast egentligen tror jag det var klart redan där och då i valplådan den besvärliga dagen. Ödet ni vet...

Vezzlan och kullsystern Vinna blev som sagt kvar hos oss som Thomas och Marias hundar och de var väl mest som valpar är. Glada, pigga och busiga. Men när de var runt sex månade började Vezzlan halta på ett av frambenen. Hältan kom och gick till en början och vi tänkte väl mest att det berodde på en sträckning efter att lek tillsammans eller så. För något annat fick det ju bara inte vara.
Det var det.
Efter en kontroll på blå stjärnans djursjukhus visade det dig att Vezzlans armbågsled var trasig och remiss skickades till specialist för ytterligare bedömning. Med dålig erfarenhet från en tidigare armbågsledsopererad schäfer var jag tveksam men Thomas och veterinären mer hoppfulla. Till saken hör att vi redan innan visste om att försäkringsbolaget inte skulle ersätta operationen eftersom Vezzlans pappa Vispen inte var friröntgad på armbågarna. Han hade en 1a på en armbågen och det var ett helt medvetet och väl insatt val vi gjorde när vi trots det beslutade att ta en kull efter honom. Förtjänsterna övervägde tyckte vi och vi och valpköparna var medvetna om vad som gällde angående försäkringsläget. Men kostnaden för operationen fick vi som sagt stå för själva.

Vezzlan opereredas med artroskopi av specialist på Strömsholms djursjukhus. Vi checkade in på en mysigt B&B i närheten och julshoppade i Västerås medan operationen pågick. Veterinären ringde oss när hon gått in och tittat i leden och meddelade att det såg illa ut. Riktigt illa faktiskt och hon var inte särskilt hoppfull men skulle göra så gott hon kunde för att rensa upp i leden. Vi åkte hem med en något groggy Vezzlan och tydliga restriktioner om konvalescenttiden och reste upp igen efter tio veckor föra att göra samma sak med den andra armbågen. För säkerhets skull som veterinären uttryckte det. Den leden såg tack och lov bättre ut.

Sedan följde en lång tid med koppelrastning, burhållning och massa andra tråkigheter som ingår under en lång konvalescenstid för en ung hund. Vi tyckte trots det att Vezzlan klarade begränsningarna bra. Lite svårare blev det när han efter lång tid fick sättas igång i träning igen. Då utvecklade han en viss separationsångest eller något åt det hållet, blev i det närmaste hysterisk när han märkte att han skulle lämnas ensam hemma eller i bilen de gångerna han skulle det. Annars var han nog som unga hundar i den åldern är mest. Visst kom han efter sin syster en del i träningen och de första jaktproven han startade på blev han alldeles vilse i söken men det tog sig och efter några starter hade han sitt 1a pris i nybörjarklass. När 1an väl satt där så rullade det på. Två raka 1a pris i öppenklassen och sedan en inofficell 1a i ekl på goldenspecialen, provbäst i sin ruta och titeln goldenmästare som pappa Vispen fick några år tidigare. Strax därefter gjorde lotten att Vezzlan och Vinna startade i par i debuten på officiellt b-prov i elitklass och kammade hem varsitt 1a pris och blev funktionärernas val. Det var en fin dag!
Säsongen efter följde Vezzlan & Thomas upp med att vara med i vinnande lag "Side by side" tillsammans med Ozcar & Thomas och Puma & Charlotte på uttagningen för nordiskt lag workingtest för golden. Och de skulle i och med det få representera Sverige på Nm som det året gick i Norge. Så blev det aldrig.

Det som inte fick hända hände. Vezzlan blev dålig, trött och stel i kroppen och ville inte äta. En kur mot borrelia sattes in då det visade allt för höga värden.
Vi tyckte Vezzlan repade sig och var på gång igen när han plötsligt en dag efter en rastningstur i en Värmländsk mosse inte kunde resa sig själv. Det visade sig att hans armbågsled hade gått sönder igen. Den var helt enkelt slut och det fanns inte mer att göra. Vezzlan blev 6 år.

Så här i efterhand känner vi att vi inte ångrar någonting. Vi ångrar inte att vi tog beslutet att operera Vezzlans armbågar. Vi ångrar inte att vi använde pappa Vispen i avel. Vi ångar inte de sex fina åren tillsammans med Vezzlan. Men vi har lärt oss något. Vi har lärt oss att det är svårt att begränsa en så ung hund med en så lång konvalescens tid utan att få en del bieffekter. Vi har lärt oss att det tär, det tär på oss att inte veta om det kommer att hålla, det tär på oss att nästan dagligen checka av i fall hältan är där eller inte. Oron tär och har svårt att släppa taget. Vi har kommit fram till att det trots allt inte är värt det.
De begränsningarna de innebär för en ung hund, den oron det innebär för oss och den sorgen som blir när det inte fungerar längre när hunden är som bäst mitt i livet. Det gör för ont. Så vi har sagt till varandra att även om vi inte ångrar något med Vezzlan så är vi inte beredda att göra om det.
Än så länge.










  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post996