Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Förödelse...

NyheterPosted by kopparhult Sat, February 24, 2018 18:54:08

..nu har de gått över gränsen, de hjortarna som bestämt sig för att livnära sig på talgbollar. Efter att småfåglarna inte har fått ha sina talgbollar och fröer i fred den senaste veckan fann vi på råd. Trodde vi. Vi inhandlade nämligen en talgbollshållare i hårdplast med plats för fyra talgbollar på rad. Med rätt så hårda plastknäppsspännen kunde man öppna den och fylla på med nya nätfria bollar allt eftersom. Smart! En ögla i änden för upphängning hade den också. Observera att jag skriver hade.
Glada och belåtna med inköpet hängde Thomas upp bollhållaren i går eftermiddag och vi satte oss vid köksfönstret för att vänta in småfåglarna. De dröjde och när väl en dök upp var den ytterst tveksamma till det nya påfundet. Tveksam men hungrig så nyfikenheten tog över efter en stund och strax därpå kom några till små hungriga. Men idag fick de vara utan mat igen för när vi kom upp morgonen hade hjortarna vräkt ikull hela fågelhuset och knäckt stolpen det stod på och hållaren hade de, hör och häpna, lyckats öppna. Talgbollarna var spårlöst försvunna tillsammans med öglan till hållaren. Jag kan verkligen inte fatta hur de lyckats klura ut hur de skulle öppna hållaren. Vi måste ha någon typ av genihjort i vår omgivning. Det återstår att se om vi luýckat klura ut något som genihjorten inte kan lösa.
Förödelsen efter hjortarnas nattliga besök.

Efter förödelsen blev dagen idag en sådan där fantastiskt vacker vinterdag med betydlig färre minusgrader än vad som sagts och strålande sol med lite tillhörande takdropp. Med sådant väder är det inga problem med att älska vintern.
Lena och Åsa står på pass i snön med slottet i bakgrunden.

Egentligen skulle vi haft en b-provsdag i elitklass med vilt men eftersom vintervädret och skarsnön gjorde att viltet inte blev särskilt svårfunnet, jag menar hur mycket aktivt nosarbete behövs det för att hitta en kråka som ligger med vingarna utfläkta uppe på snön, och lång väntan inte passar varken två eller fyrbenta i kylan så körde vi en alternativ kursdag istället. Ett träningspass där vi jobbade från linje och i par med walkup och skyttar och lite annat innan vi avslutande dagen med varm soppa och fika. En jättefin dag där vi alla njöt av solen, höll värmen bra och fick en del extra motion av att ta oss fram i snön. Hundarna gick dessutom bra så det blev liksom bara plus överallt.
Nu ska den riktiga kylan komma i veckan så det är bara att bita ihop och glädjas åt solskenet och att Mars ligger startgroparna. Och med mars kommer våren!
En härlig kursdag i solsken med en fin blandning av golden, labbar och flat coated. Det ÄR kul med mångfald. Och sol!









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1001

Mellan raderna...

NyheterPosted by kopparhult Fri, February 23, 2018 19:42:11

Det döljer sig så mycket mellan raderna. Så mycket vi inte vet om och så mycket vi kanske aldrig får reda på. Eller bryr oss om att ta reda på. Ibland är det nog bekvämast och enklast att nöja sig med det man ser. Det som är greppbart och syns i ett protokoll till exempel. Som kryssen i ett mentalbeskrivningsprotokoll eller egenskapssiffrorna i ett jaktprovsprotokoll. Men det finns så oändligt mycket mer mellan kryssen och bakom siffrorna i protokollen. Det finns så mycket mer i en hund och en förares prestationer än titlar och meriter. Så oändligt mycket som vi missar att se.
"Öppna ögonen-sluta blunda"
sjunger David Urwitz, och det är både så äkta och så rätt.
Att se en hund i vardagsmiljön, att kunna följa den i en praktisk arbetssituation och i möten med människor och andra hundar säger så mycket mer. Att få möjlighet att prata med hundens förare om med och motgångar, om gott och ont. Så oändligt mycket som är så värdefullt veta. Både när man tänker avel eller kanske när man ska välja valp ut någon ny lämplig kombination, eller när någon behöver hjälp i sin träning med en stökig unghund. Så mycket mellan raderna som är så viktigt att få med sig.
Det är så oändligt mycket bättre att ha verkligheten att luta sig mot än en drös meriter och protokoll. Fast allra bäst är det såklart med en kombination av de båda.

Jag läste en text häromdagen. En text om och av en duktig hundförare som fört de fyra hundarna han haft till jaktchampions. Fantastiskt bra! Och ett stort grattis till det. Jag tänker att det är väldigt bra gjort men att det finns en del mellan raderna i championattitlar också. Nu menar jag inte just in den förarens fall utan jag menar i stort. Jag tänker på att det finns många olika anledningar till att championat inte uppnås trots att hundarna är riktigt, riktigt bra. Alla förare älskar inte att starta på prov till exempel, så en hel del bra hundar kommer aldrig riktigt fram där. Andra kanske lyckas med samma konststycke som jag gjort, att ha fyra hundar på raken som går sönder fysiskt i sina bästa år. När de är på topp och man börjar njuta ordentligt av en fin relation och resultatet av flera års träning. I det läget blir det dåligt med championattitlar hur bra hundarna än är. Det står också mellan raderna om man tar reda på det, men hur ska man veta det? Så jag tänker att föraren med de fyra championhundarna också har haft en del tur. En del tur till skickligheten och de fina egenskaperna. Vilket självklart inte förminskar hans och hundarnas prestation det minsta.
Hmm..det är nästan så att jag anar ett litet uns bitterhet hos mig själv när jag tänker på det. Och jag är avundsjuk, riktigt avundsjuk, men inte missunnsam och det är en betydande skillnad i det. "Thats life" helt enkelt och jag sjunger med i Håkan Hellströms text "du har en ängel på din axel...din tid kommer" , jag tänker framåt och finner lite stöd och glädje i det. Det är ju trots allt en hobby jag har, i en del av världen där man har möjlighet att utöva sådana saker istället för att springa för livet vid bombningar eller försöka överleva dagen för att undgå svälten. Det gäller att hålla distans till sig själv och det man håller på med...

Han verkar ha varit klok den där Agustinus.

Aurelius Augustinus, född 13 november 354 i Tagaste i Numidien, död 28 augusti 430 i Hippo Regius, var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. En av de första utformarna av homiletiken-läran om predikan.






  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1000

Nu börjar vi både vänja oss..

NyheterPosted by kopparhult Wed, February 21, 2018 20:51:28

..och tröttna en smula på vintern. Även om det är väldigt vitt, rent och vackert. Den är lite i vägen för kurser och träningar och några kurstillfällen kommer att behöva ställas in eller skjutas upp. Det är väl sådant man bör räkna med på vintern men de senaste åren har vi vant oss till med mildväder och barmark nästan hela tiden. Vi har blivit lite bortskämda med bra träningsväder och många möjligheter helt enkelt.

Idag hade vi tema minnesmarkeringar. I djup snö. Det gick allt det med även om de tänkta övningarna fick anpassas en del efter snöförhållandena. Och det blev bra motion för både två och fyrbenta och det får väl ändå ses som ett plus?
Nu följer jag väderleksrapporterna med stor intresse och lusläser varje uppdatering. Kallt och vinter utlovas. Vi får se hur det blir med de två kommande helgernas b-provsträning, den är jag mest bekymrad över i dagsläget. Det blir inte mycket till sökarbete med kallviltet liggande uppe på snön. Och markerade kråkor som landar med vingarna utbredda på snön är väl inte direkt någon utmaning för varken hundarnas markeringsförmåga, koncentration eller nosarbete. Jag får fundera på detta över natten tror jag bestämt. Sova på saken och se om smhi ändrat prognosen när jag går upp imorgon.

Jag längtar lite efter våren nu, som många andra misstänker jag. Men jag försöker att bara längta lite så jag inte missar dagarna som pågår. Idag fann jag en hemsida med massa roliga sättpotatis och grönsaksfröer och annat kul, då längtade jag lite mer, och häromdagen surfade jag runt bland italienska evighetstomater. Jag är sugen på att odla. På att anlägga värsta grönsakslandet med pallkragar, frilandsodlingar och ett stort växthus fyllt med tomater och gurkor. Som vanligt är det en hel del annat jag längtar efter med, som att kunna träna hundarna under långa ljusa kvällar, att vårens kurser ska dra igång ordentligt, att gå kurs själv, att ha en valpkull här hemma igen och att jobba vidare med tillverkningen av hundtäcken, muggar och andra produkter som ligger och väntar. Så jag tvingar mig själv att inse att dygnet fortfarande bara har 24 timmar och att jag måste prioritera. Igen. Men ett gäng potatis och några evighetstomater i köksfönstret borde jag väl ändå hinna med? Och en pallkrage med örtkryddor och en med lök. Och...



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post999

Vintern behåller sitt grepp..

NyheterPosted by kopparhult Mon, February 19, 2018 20:24:09

..och idag har det snöat precis hela dagen. Så pass mycket att dagens första tillfälle på öppenklasskursen fick ställas in. Trist men inte mycket att göra annat än att invänta bättre väder och framförallt bättre väglag.
Dagens första promenad. I snö.

Istället fick det bli en del inomhusarbete och glasmålning. Och så promenader i snöyran då. Precis som alltid annars var hundarna glada och pigga stördes inte av snöfallet. Tvärtom, de gillade det verkligen och sprang, lekte och rullade sig i snön och gjorde allt sådant där som lediga, lyckliga hundar gör. Till och med åldermannen Larsson drabbas av leklust, en enorm leklust, och den kom väl till pass tillsammans med unghunden Vi som inte var sen att hänga med. Bästa lekfarbrorn!
Kanske får Larsson träffa den här godingen och leka någon gång när han vuxit till sig något. Valpen alltså. Den söta valpen är Bästs son Boris.Dagens tredje promenad. Vi har alla lite olika fokus i livet..och vid fotografering...

Även om det snöade för fullt idag så är inte våren så långt bort nu. De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen och på flera ställen sett grävlingsspår i snön. Så det börjar röra på sig. Idag var det en stor häger i krondiket också. Jag hoppas det inte går för den som för hägern förra vårvintern som vi efter några dagar fann död inunder en gran.
Vi har en fin flock stjärtmesar här med som tillsammans med flera andra fina småfåglar hungrigt äter på talgbollarna utanför köksfönstret. Det är en faslig åtgång på talgbollar nu. Inte bara för alla söta småfåglar utan också för att en hjort eller möjligen ett rådjur också har hittat matplatsen och talgbollarna. Varannan morgon ungefär är det helt rent på stolpen där bollarna hänger. Nät och allt är borta. Vi får tänka ut en ändring där för småfåglarna behöver sina talgbollar och det är troligen inte särskilt hälsosamt för den som äter upp talgbollarna med nät och allt.

Fasanerna har inte synts till här på ett bra tag men plötsligt dök en fasantupp upp borta i ekdungen och några spår av fasanfötter har vi sett i snön. Så de kanske är här och smyger runt i buskarna. En liten grupp av rapphönsen är kvar och kommer till foderplatsen och äter nu när det är snö. Har vi tur så klarar de sig och etablerar sig ordentligt. Har vi ändå mer tur så är några av dem hönor och någon en tupp och det blir rapphönskycklingar till våren. Vi skulle bli så glada då men jag är samtidigt rädd att det finns många fler som blir väldigt glada om det dyker upp små rapphönskycklingar. Räven, höken och jaktkatten kommer nog att konkurrera med oss om de små kycklingarnas liv. Men den dagen den sorgen, vi är ju inte riktigt där än.
Det är fint att bo i en svensk safaripark men lite svårt att skydda sig mot alla hjortars och vildsvins framfart. Och mot rovdjuren när man hoppas på småkycklingar. Jag undrar hur vi ska klara årets grönsaksodling också? Kanske behövs det viltstängsel runt hela odlingen. Eller eltrådar. Alternativt så får vi skaffa en riktigt stort växthus och odla allt inomhus. Med dörrarna stängda.



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post998

Historiens vingslag...

NyheterPosted by kopparhult Sat, February 17, 2018 19:11:26

..eller något åt det hållet kände vi av på dagens långa promenad labradorerna och jag. Rättare sagt jag kände det, jag tror inte hundarna är medvetna om det historiska och inte heller att de reflekterar nämnvärt över det. Det gör däremot jag.
Vi bor i ett vackert landskap. Västsvensk landsbygd med gårdar och hus utspridda i lagom grupper med bra avstånd emellan. Skog, bruten mark och stora fält som flyter ihop till en vacker och tilltalande helhet. Idag var det lite extra fint när solen var framme, snön gnistrade och det var alldeles vindstilla. Som på så många andra ställen på landsbygden så finns det också en del övergivna hus och gårdar runt oss. Övergivna för att arv inte har klarats upp, släktingar inte har kommit överens eller för att gårdarna har köpts upp för markens skull av dem som redan äger mycket mark och inte är så noga med flera hus att ta hand om. Hur det är med just den här gården känner jag inte till men huset har stått övergivet många år och nu är nog loppet kört. Det kommer att falla som ett korthus om en inte alltför lång framtid är jag rädd. Jag känner inte dem som bott i huset och jag vet inte dess historia men jag kan se att det varit ett vackert, rejält och ståtligt hus och det har säkert funnits människor som värnat om det och tagit väl hand om huset förr. Jag vet också att en svensk storfilm har spelats in här för ett antal år sedan. Så nog har huset haft en storhetstid även det är svårt att tro när man ser det nu.
Två gårdar till i samma område står också tomma nu och husen är i stort behov av hjälp. Jag hoppas att de inte möter samma öde som det här huset utan att någon kommer och tar hand om dem och rustar upp dem innan det är försent.
Här poserar labradorerna framför det vackra men nedgångna huset helt omedvetna om historiens vingslag. Men poserar snyggt framför huset gör de.

Hundarna bryr sig inte nämnvärt som sagt, de blir inte sorgsna av ett nedgånget hus lika lite som de blir sorgsna över att konstatera att torskryggen man vi med omsorg till lördagens middag har packats i Kina. Det blev däremot jag. Sorgsen och arg! Torsken var fiskad på rätt sätt i rätt hav men när jag läste det finstilta på förpackningen när jag kom hem så framgick det att torsken var packad i Kina. I Kina! Jag blir alldeles matt. Hur man än vänder sig och försöker så har man rumpan bak. Vi får nog fiska själva i fortsättningen eller handla direkt av fiskhandlaren. Alla dessa val och ställningstagande...

På eftermiddagen varv det Mers tur. Vi tog oss en träningsrunda i markerna, glömde sorgsna hus, felbehandlade fisktransporter och annat elände och njöt istället av solen, snön och lite sökträning. Mer är som den cocker han är, positiv, glad och full med roliga upptåg. Och så lycklig för så lite. En charmör, glädjespridare och förebild. Med långa lurviga öron och "tofflor" på fötterna. Goaste cockerhund!

  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post997

A tribute to Vezzlan...

NyheterPosted by kopparhult Fri, February 16, 2018 19:06:02

..en speciell golden.

Han var det från börja vår Vezzlan, lite annorlunda och speciell.
Det började egentligen redan den dagen då han föddes. Han och hans kullsyskon. Maken till trasslig dag har jag sällan upplevt. Det började på morgonen med att det stod helt klart att Lykka tänkte valpa under dagen och de sedvanliga förberedelserna gjordes. Sedan väntade vi. Och väntade. Frampå dagen satte krystvärkarna igång och det ordentligt men det hände inte så mycket mer. Ingenting alls faktiskt förrän Lykka började kräkas och jag insåg att det verkligen var något som inte stod rätt till. Det fick bli ett samtal till djursjukhuset och där ett besked om att vi skulle skynda oss dit. Samtidigt som vi packade in oss och det nödvändigaste i bilen hände flera andra saker som kom att göra att dagen blev en av de tuffare dagarna jag upplevt. Såpass jobbiga händelser så att det fortfarande efter elva år känns allt för krävande att skriva om dem. Så jag står över det.

Väl på djursjukhuset blev det full fart på personalen medan Thomas, Maria och jag fick vänta i ett rum, en nervös väntan med tankar som snurrade åt alla håll och lite till. Efter en stund kom veterinären med en låda med nyförlösta valpar som vi skulle gnugga varma och livfulla. Lådan fylldes på efterhand och det blev till slut sju fina valpar. Eller sex fina valpar och Vezzlan. Fast just då visste vi inte att den udda valpen skulle bli just Vezzlan. Snarare tvärtom faktiskt eftersom Thomas direkt efter han tittat i lådan konstaterade att "den konstiga valpen med vi bläs och vitt bröst ska jag i alla fall INTE ha" Fast ibland vill ödet annorlunda och när valparna började närma sig en sex -sju veckor var det helt klart att valpen med bläs var Vezzlan och att han skulle stanna hos oss tillsammans med en av tikvalparna. Fast egentligen tror jag det var klart redan där och då i valplådan den besvärliga dagen. Ödet ni vet...

Vezzlan och kullsystern Vinna blev som sagt kvar hos oss som Thomas och Marias hundar och de var väl mest som valpar är. Glada, pigga och busiga. Men när de var runt sex månade började Vezzlan halta på ett av frambenen. Hältan kom och gick till en början och vi tänkte väl mest att det berodde på en sträckning efter att lek tillsammans eller så. För något annat fick det ju bara inte vara.
Det var det.
Efter en kontroll på blå stjärnans djursjukhus visade det dig att Vezzlans armbågsled var trasig och remiss skickades till specialist för ytterligare bedömning. Med dålig erfarenhet från en tidigare armbågsledsopererad schäfer var jag tveksam men Thomas och veterinären mer hoppfulla. Till saken hör att vi redan innan visste om att försäkringsbolaget inte skulle ersätta operationen eftersom Vezzlans pappa Vispen inte var friröntgad på armbågarna. Han hade en 1a på en armbågen och det var ett helt medvetet och väl insatt val vi gjorde när vi trots det beslutade att ta en kull efter honom. Förtjänsterna övervägde tyckte vi och vi och valpköparna var medvetna om vad som gällde angående försäkringsläget. Men kostnaden för operationen fick vi som sagt stå för själva.

Vezzlan opereredas med artroskopi av specialist på Strömsholms djursjukhus. Vi checkade in på en mysigt B&B i närheten och julshoppade i Västerås medan operationen pågick. Veterinären ringde oss när hon gått in och tittat i leden och meddelade att det såg illa ut. Riktigt illa faktiskt och hon var inte särskilt hoppfull men skulle göra så gott hon kunde för att rensa upp i leden. Vi åkte hem med en något groggy Vezzlan och tydliga restriktioner om konvalescenttiden och reste upp igen efter tio veckor föra att göra samma sak med den andra armbågen. För säkerhets skull som veterinären uttryckte det. Den leden såg tack och lov bättre ut.

Sedan följde en lång tid med koppelrastning, burhållning och massa andra tråkigheter som ingår under en lång konvalescenstid för en ung hund. Vi tyckte trots det att Vezzlan klarade begränsningarna bra. Lite svårare blev det när han efter lång tid fick sättas igång i träning igen. Då utvecklade han en viss separationsångest eller något åt det hållet, blev i det närmaste hysterisk när han märkte att han skulle lämnas ensam hemma eller i bilen de gångerna han skulle det. Annars var han nog som unga hundar i den åldern är mest. Visst kom han efter sin syster en del i träningen och de första jaktproven han startade på blev han alldeles vilse i söken men det tog sig och efter några starter hade han sitt 1a pris i nybörjarklass. När 1an väl satt där så rullade det på. Två raka 1a pris i öppenklassen och sedan en inofficell 1a i ekl på goldenspecialen, provbäst i sin ruta och titeln goldenmästare som pappa Vispen fick några år tidigare. Strax därefter gjorde lotten att Vezzlan och Vinna startade i par i debuten på officiellt b-prov i elitklass och kammade hem varsitt 1a pris och blev funktionärernas val. Det var en fin dag!
Säsongen efter följde Vezzlan & Thomas upp med att vara med i vinnande lag "Side by side" tillsammans med Ozcar & Thomas och Puma & Charlotte på uttagningen för nordiskt lag workingtest för golden. Och de skulle i och med det få representera Sverige på Nm som det året gick i Norge. Så blev det aldrig.

Det som inte fick hända hände. Vezzlan blev dålig, trött och stel i kroppen och ville inte äta. En kur mot borrelia sattes in då det visade allt för höga värden.
Vi tyckte Vezzlan repade sig och var på gång igen när han plötsligt en dag efter en rastningstur i en Värmländsk mosse inte kunde resa sig själv. Det visade sig att hans armbågsled hade gått sönder igen. Den var helt enkelt slut och det fanns inte mer att göra. Vezzlan blev 6 år.

Så här i efterhand känner vi att vi inte ångrar någonting. Vi ångrar inte att vi tog beslutet att operera Vezzlans armbågar. Vi ångrar inte att vi använde pappa Vispen i avel. Vi ångar inte de sex fina åren tillsammans med Vezzlan. Men vi har lärt oss något. Vi har lärt oss att det är svårt att begränsa en så ung hund med en så lång konvalescens tid utan att få en del bieffekter. Vi har lärt oss att det tär, det tär på oss att inte veta om det kommer att hålla, det tär på oss att nästan dagligen checka av i fall hältan är där eller inte. Oron tär och har svårt att släppa taget. Vi har kommit fram till att det trots allt inte är värt det.
De begränsningarna de innebär för en ung hund, den oron det innebär för oss och den sorgen som blir när det inte fungerar längre när hunden är som bäst mitt i livet. Det gör för ont. Så vi har sagt till varandra att även om vi inte ångrar något med Vezzlan så är vi inte beredda att göra om det.
Än så länge.










  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post996

Din hund behöver dig...eller en skola i mindfulness

NyheterPosted by kopparhult Thu, February 15, 2018 20:00:16

Förvånat tittar jag upp ur mailet jag läser på mobilen när någon av hundarna framför mig utbrister ett lite försiktigt voff. Framför oss kommer en man gående med en liten hund och jag skyndar att kalla in flocken som snabbt samlar sig runt mig.
Ett exempel på en bristfällig, icke helt närvarande matte som försöker vara effektiv och göra två saker samtidigt. Minst. Jag stoppar snabbt ner mobilen i fickan och skäms något när hussen och den lilla hunden passerar och jag inser att jag för stunden är precis en sådan hundägare jag inte vill vara.
En sådan som inte har koll och som inte är närvarande i stunden.
För det är jag som ska ha koll och se till att tryggheten och lugnet bibehålls i gruppen och det är inte någon av hundarnas uppgift att påkalla för mig när någon kommer gående på stigen. Det är min förbannade skyldighet att ge hundarna min odelade närvaro och uppmärksamhet när vi är ute tillsammans, att ge dem lika mycket som jag kräver att de ska ge mig när jag påkallar deras uppmärksamhet eller kallar in dem. Fullständig fokus och närvaro!
Orkar man som förare inte med det så finns det koppel.
Bättring utlovas!

Idag har det varit jaktlydnadsträning mitt på dagen. Fotgående och sans och balans. Fem fina labradorer i två kulörer som tillsammans med sina förare traskade runt ett par timmar i skarsnön. Närvarande förare med full uppmärksamhet på hundarna och uppgiften och efter en stunds traskande spred sig lugnet i gruppen och både hundar och förare föll in i lunken och rätt sinnesstämning. "Tråkträning" när den är som bäst!
Mina två gula i snön. Och vad hände här egentligen? Jag som inte skulle ha labrador , och om jag nu ändå skulle ha en labrador så skulle jag i alla fall INTE ha en gul. Nu har jag två. Livet är föränderligt och förunderligt...

Det fanns gott om dagsljus kvar efter kurstillfället så jag tog Bäst och Ever med på ett träningspass. Vi tränade några dirigeringstecken och rakt ut och förbi och så körde vi några ospårade linjer i knölig terräng. Nöjd med de väl utförda övningarna gick vi hem igen och konstaterade att vi gått ut med åtta apporter men kom hem med sju. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Förmodligen har jag tappat en ur ryggfickan på västen även om det verkar ganska osannolikt. Imorgon får vi gå skallgång på den saknade och se var den dyker upp. Om den inte göms under snön som ska komma i natt.



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post995

Att låta sig inspireras...

NyheterPosted by kopparhult Wed, February 14, 2018 20:50:41

Inspiration
(av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), ett stimuli som sätter igång mental verksamhet. I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting). Historiskt har ordet används av kristna för att beskriva en ingivelse från Gud. /Wikipedia

Det är fint när man hittar inspiration och det finns många och mycket att inspireras av. Vädret och naturen, bland annat. Måndagens väder med blåst och snöslask på tvären var väl inte direkt inspirerande för hundträning och trädgårdsarbete. Men vädret och färgerna i naturen inspirerade till landskapsmålning och att måla överhuvudtaget. De grå och gulbruna tonerna mot den vita snön var både vilsamma och vackra och plötsligt insåg jag vitsen med gula och ljusa labradorer då de helt smälte in i färgerna. Fågeljakt på vintern med ett tunt snötäcke på marken måste vara idealiskt för att "gömma" gula och ljusa apportörer.
Min favorittavla i vårt slott är just en äldre oljemålning av okänd konstnär som föreställer en grupp gäss, eller möjligen sångsvanar, i ett snöslaskigt grått kustlandskap där precis isen gått upp i någon vik. Apportörerna och skyttarna saknas men färgerna och känslan är där.
Måndagens väder och färger

Jag inspireras av att läsa om andra människor i artiklar och i bloggar också, av att läsa om deras vardag och deras val i livet. Just livet i vardagen intresserar och fascinerar. För ett antal år sedan läste jag alla böcker som fanns av Gerda Antti. Där var något jag verkligen gillade, det vanliga livet med idisslande får, vanliga vardagliga människor, relationer och funderingar. Långt ifrån mord och deckargåtor men ändå så spännande. Ibland är det lilla det som är det stora. Det där vanliga som vi borde tänka på att uppskatta så mycket mer än vad vi gör. Jag följer några bloggar med, några om hundträning och någon om bakning och företagande och någon till. Och jag hittar guldkorn både här och där. Nu senast i tidningsform faktiskt och inte i en blogg. Nya hundsport kom ut med första numret. Vilket lyft tidningen hade gjort. Eller de som jobbar med den. Från att ha varit en lite småtrist medlemstidning blev den plötsligt både tilltalande och intressant. Snygg layout och intressanta reportage och intervjuer. Och inspiration! Ett rejält kliv i rätt riktning. Åtminstone tyckte jag det.
Tisdagens smågodissök.

Självklart inspireras jag av duktiga hundförare med. Mycket! Av att se dem träna sina hundar, diskutera hur och varför och se samspel mellan hund och förare på olika sätt. Duktiga hundförare inom olika grenar och olika "läror". Bland annat såg jag nyss en filmsnutt av en mycket framgångsrik agilityförare som lärde sin hund apportera och hålla kvar på sitt sätt. Snyggt gjort och det fanns absolut något att hämta där och lära sig av. Något att ta med sig och få användning för. Jag inspireras ofta av kursdeltagare också. När de har funderat, klurat och prövat och framför allt tränat och hittat samspelet med hunden och kommit mycket längre än vad jag väntat mig. Så fantastiskt bra gjort!
Och så hundarna med då, alla dessa fina hundar som bjuder på så mycket inspiration och analyser. Som sätter mig på pottkanten och tvingar mig tänka både två och tre gånger innan jag går vidare. Som utmanar och utvecklar, som frågar, lyssnar och förstår och finns där. Trots mina mer eller mindre omedvetna försök att förvirra och försvåra genom otydligt kroppsspråk, yviga gester och dålig tajming.
Och jag kan höra deras budskap till mig när det kör ihop sig ibland...
"Keep calm..and carry on"
För svårare än så är det ju faktiskt inte.









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post994

Det är inte ofta...

NyheterPosted by kopparhult Mon, February 12, 2018 20:28:35

..som hundarna klagar över vädret. Det gjorde de väl inte direkt idag heller men både Mer och Ever såg ganska besvärade ut när de satt och väntade i snöyran medan jag placerade ut några dummy. Man kan i och för sig träna i alla väder men idag var snö och blåst lite i överkant och jag hade nog inte satsat på ett träningspass om det hade snöat så mycket när vi gick hemifrån. Det blev trots snön några dirigerings och teckenövningar var till Mer och Ever innan vi gick hem och in i värmen igen.
Snart översnöade hundar.

I övrigt har det varit ett bra väder ute att jobba inne i så det har vi gjort. En del glasmålning och tygklippning har det blivit varvat med blötsnöpromenader tillsammans med hundarna. Och så har jag fått gjort det sista på den nya hemsidan och nu ikväll fick jag hjälp av slottsherren med en del justeringar. Så nu ligger den ute! Välkomna att ta en titt på www.hundenochjagaren.se



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post993

Vi nöter...

NyheterPosted by kopparhult Sun, February 11, 2018 19:20:58

Vintern hänger kvar ännu. Det är rent, vitt och fint ute men lite opraktiskt för några av de kommande träningarna och kurserna. Därför har någon fått ställas in och någon flyttats fram. Så kan det vara på vintern. Men snön kan vara användningsbar i träning också som jag skrev sist. Användbar att ställa dummy i och köra linjer. Och det gör vi. Hundarna och jag nöter på. De senaste dagarna har vi byggt vidare med terrängbyten i början på den långa linjen. Från skog ut på fält, diagonalt genom sly ut på fält. Att inte välja väg när det är risigt och den bekväma åkern ligger längs med och så vidare. Kul och lite trixigt. Samma väg in försöker vi få till med. Blir det tokigt gör vi om och gör rätt. Och hundarna de springer, om och om igen. Och ute på fälten står de färgglada dummisarna och hjälper hundarna att hålla linjen rak när de tagit sig igenom terrängen. Det kommer att bli riktigt bra det här när vi nött färdigt tror jag.
Fast man kan nog aldrig nöta färdigt förstås...
Promenad i sol och snö. Vinterns bästa sida.

Jag nöter på andra sätt med, nöter texter och tankar och funderar på ordval, meningsuppbyggnad och budskap när jag jobbar med den nya hemsidan för täckena vi tillverkar och muggarna och glasen jag målar. En av de delarna som ingår i vårt småföretagande tillsammans med kurser, privatträningar och hundavel och en och annan fasan. Det är en rolig och inspirerande del, att få vara kreativ, måla och designa funktionella täcken och annat som är bra för hundarna. Jag har hållit på med det ett par år nu med hjälp av en god vän och nu tar vi ett kliv framåt och tar in lite mer hjälp med sömnad och annat. Till min hjälp har jag också några "ambassadörer" och så slottsherren förstås. Duktiga, framgångsrika hundförare och uppfödare som hjälper till med utprovning av täckena i vardag och på jakter. Visionen är tydlig och målen är många. Jag tror det kommer att bli jättebra. Och framförallt jätteroligt. Läs gärna mer på hemsidan när en kommer ut om några dagar.
Smakprov från den nya hemsidan.

Igår missade vi valpträff hos lilla Vis uppfödare på grund av en krånglande bil. Som tur var fotades det en del och vi fick uppdateringarna om hur syskonen skötte sig. En riktigt härlig kull verkar det vara. Och lika är de med, både till utseendet och sättet. Livlig, busiga, långbenta, apporteringsugna och samarbetsvilliga. Det bådar gott för framtiden och det ska bli hur spännande som helst att följa syskonen under året.
Vis fina bror Mila 6 månader lämnar av apporten.

Vi har hunnit med ett besök till hos Bästs valpar på Fågelfinnarens kennel med. Nu sju veckor gamla var de precis så charmiga, och jobbiga, som sju veckors valpar tenderar att vara. Det är lite kul med en hel kull med bara gula labbevalpar, de är såpass lika varandra så det skulle vara svårt att veta vem som är vem om de inte hade haft sina små färgade halsband på sig. Glädjande för vår del, och för uppfödare Peter med såklart, är att flera av valparna hamnar hos vänner till oss så vi kommer att få möjlighet att följa stora delar av kullen på rätt så nära håll och träffas på träningar och liknande. Det är verkligen en förmån och en fin möjlighet att kunna följa valparna så och kunna utvärdera aveln. Det är så spännande med avel! Och så förbaskat svårt...





  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post992
Next »