Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Det går fyra kronhjortshindar..

NyheterPosted by kopparhult Wed, April 04, 2018 20:47:22

..i dimman på åkern bakom huset. De går där i leran på barmarken mellan de kvarlämnade vita balarna från höstens sista vallskörd.

Jag undrar om det verkligen vad det här jag längtade efter, regntunga skyar och leriga åkrar och jag kommer ganska snart fram till att det faktiskt var det. Jag är nöjd med vintern och jag känner mig hemma i leran och de sydvästliga betydligt ljummare vindarna. Det ligger lite engelsk "feeling" över det hela också som jag trivs med. Även om det i verkligheten bara är något så simpelt som vanligt aprilväder nära västkusten i Sverige. Leran är avväpnande och rätt avslappnande med. Med lera överallt är det okej med smuts, det är okej att gå i kladdiga stövlar och leriga kläder utan att behöva göra så mycket åt det. De är lika bekvämt som att ha åkerns vårsådd och dammet från jorden att luta sig mot för att kunna strunta i att putsa fönster.
Kronhjortarna syns som små prickar mellan balarna.

Det är underbart skönt med ljuset också, med de allt längre kvällarna som bland annat gör att slottsherren har tid och ljus på kvällarna. Vilket i sin tur innebär att jag inte längre behöver hinna med basservicen av sju hundar utan nu istället tre. Det är både skönt och välbehövligt. Efter att alla sju har kamperat dagtid med mig sedan i slutet av oktober behövs det lite uppskärpning. Både här och var. Det kräver sitt att ha styr på en hel flock, varav flera unghundar och mot slutet av vintern har jag, som alltid, tappat en del av den styrningen.
Irriterande.
Jag tänker att det är ungefär som efter en jaktsäsong då hundarna får jobba lite mer självständigt än vad som kanske är önskvärt och tar för sig allt mer. Så får man ta tag i det hela och plocka tillbaka lydnaden efteråt. Jag misstänker att det blir något liknande för slottsherren nu. Lite lydnad att plocka tillbaka, särskilt hos de äldre labradorhanarna som har en tendens att ta hela mig med en klackspark när jag försöker prata allvar med dem när vi går och filosoferar tillsammans på våra promenader. Eller allvar och allvar förresten, jag tror inte de förstår allvaret utan mest tycker att vi resonerar med varandra. Resonerar om hur många meter bort från mig som är en lämplig position vid flockfotgående och sådant. Behöver jag säga att vi inte tycker lika?
Jag tröstar mig med alla bra hundböcker och hundbloggar jag läser där det står hur viktigt det är, och att det viktigaste faktiskt är att ha roligt med sin hund. Eller sina hundar. Och det har vi ju faktiskt nästan jämt hundarna och jag. Om det bara inte vore för det där eviga resonerandet om metrarna och fotplaceringarna. Den enklaste lösningen på det resonemanget var självklar egentligen. Och Labbegrabbarna hade lösningen klar redan i höstas. Låt oss gå fritt så slipper vi resonera om några meter hit eller dit som dessutom är helt oväsentliga tyckte de. Hur argumenterar man mot det?







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1031

Det tar på snön nu..

NyheterPosted by kopparhult Sun, April 01, 2018 20:21:36

..och lilla Vi har rullat sig i den kvarvarande snön för glatta livet. Det är som hon förstår att den är på upphällningen och att tillfällena för snörullning snart kommer att försvinna. Där snön försvunnit har istället allehanda dofter och bajs från vilda djur dykt upp vilket enligt lilla Vi kräver en ganska grundlig undersökning. Och provsmakning. Men snön är fortfarande bäst!
Mina gula igen..

Påskhelgen här har fortsatt med solsken och kalla vindar. I söderläge och lä, som otroligt nog sammanfallit denna helgen, har det varit riktigt skönt. Vi har haft tillfälle att träna några av hundarna idag igen. Det känns som att våren och ljuset gett oss en riktig kickstart på träningen. Det är väl den där ketchupeffekten jag tidigare befarat. Nu händer verkligen allt på en gång. Förhoppningsvis håller sig ytterligare magsjuka hos hundflocken och annat elände undan så vi istället kommer igång på allvar nu och kan underhålla dem med rolig träning inför kommande provstarter.
För det är fortfarande något av det roligaste jag vet. Att träna hundar. Mina egna hundar men även att få vara en del av andras träning. Att se andra gör framsteg med hundarna, att se förare som är nya på det här med jaktträning tänkta till och klura ut hur de ska utbilda sina hundar och sig själva inom området. Det är kul.
Och alldeles extra kul när kommunikationen fungerar och hund och förare förstår varandra. Jag hade ett ekipage här häromdagen som verkligen hade tränat hemma mellan kurstillfällena och där föraren verkligen hade tänkt till. Hittat en egen väg och funnit lösningen på bekymret på sitt eget sätt helt utanför boxen, och så bra! Vi har alla något att lära av varandra och att vara öppen för olika träningsmetoder och problemläsningar vidgar vyerna för alla inblandade. Det finns liksom inget rätt eller fel inom hundträningen och definitivt inte bara en sanning. Jag lär mig hela tiden och fullärd blir man aldrig inom det här. Men förhoppningsvis mer ödmjuk.
..och så våra cockrar

För övrigt har Lyra ännu inte startat sitt löp. Så den planerade parningen håller vi troligen på till nästa löp för att det ska passa in i schemat och tiden med en valpkull. Vi vill ju ha gott om tid att hinna pyssla med alla dem som kommer att bli världens sötaste cockervalpar. Lyra kommer såklart att kräva det med. Full uppmärksamhet och första klassens service och bemötande dygnet runt, för det är ju sådan hon är. Så det gäller att vi har en rejäl lucka i almanackan när kullen kommer så vi kan leva upp till hennes förväntningar. Vilket vi självklart och helt tveklöst såklart kommer att göra. Det är ju ändå Lyras valpar vi pratar om. Pust...



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1030

Mitt i prick..

NyheterPosted by kopparhult Sat, March 31, 2018 20:41:01

Så kom solen. Stor, gul och strålande har den värmt oss nerkylda vintertrötta de senaste dagarna. Och det är som alltid på våren. Alldeles, alldeles underbart. I år prickade solen dessutom mitt i prick. Bullseye!
Vilken förmån att får ha den lysande över oss just under påskhelgen. Det är nog många brunbrända människor, uppvärmda och fyllda med energi som slappnar av till lite god mat såhär på påskaftons kväll.
Det är fantastiskt vad lite sol och vår kan göra med människors humör och känslor, och så mycket enklare allt känns med lite solljus.
Utan möjligen att putsa fönster.
Det är ungefär det enda jag kan tänka mig som blir besvärligare av solsken.

Lite sämre med att sätta pilen i bullseye och pricka mitt i var den magsjuka som drabbat några av våra hundar. Väldigt olägligt kom den faktiskt. Såpass att vi inte kunde vara med och träna tillsammans på den planerade träningshelgen. Istället fick vi vara sociala med vännerna fast utan hundar. Vilket i och för sig var riktigt trevligt det med. Men i alla fall.
Och vad är väl en bal på slottet! Om inte alldeles, alldeles underbar.....
Vi blir alla lite slöa av vårsolen.

Lite annat har det blivit istället. Markeringsträning här hemma för de hundar som varit i form. Lite ringrostiga har de dammats av och övats på vad man kan kalla klassiska b-provs dubbelmarkeringar. Hundarna är väl inte så ringrostiga i övriga träningsområden men just markeringar med någon annan som kastar apporterna är en bristvara under de mörka vintermånaderna då all hundträning måste ske före klockan tre på eftermiddagarna för att hundarna överhuvudtaget ska kunna se och markera. Och då har slottsherren inte kommit från jobbet än så kastarhjälp finns inte att tillgå särskilt ofta. Men nu när ljuset är tillbaka ser det annorlunda ut. Träningspass och promenader har betydligt många fler timmar att fördelas över och hur det är när dagarna mörknar klockan tre har vi lyckligtvis redan förträngt.

Det sista i bokslutet har avklarats med och deklarationen har skickats in. Tack syster! Samma lättnad varje år. Och samma glädje över välbefinnandet i det egna företagandet och över att tjäna "sina egna" pengar. Och samma konstaterande att mycket av det man drar in försvinner i skatt men samtidigt samma tacksamhet och ödmjukhet av att leva i ett land med fri sjukvård, skola och andra samhällsförmåner som vi ofta tar för givet.
Det är något som är bra att öva sig på. Att känna tacksamhet inför sådant som kan kännas självklart men som samtidigt är nära på ouppnåeligt för människor på andra ställen.
Koden för lycka ska var att påminna sig om att känna tacksamhet för fyra saker varje dag och att hjälpa någon annan några timmar varje vecka. Jag tror det stämmer. Det känns dessutom betydligt mer genomförbart än att vinna tio miljoner på lotto.
Vi trivs med att ha en golden i flocken igen. Ränderna går aldrig ur. Jag undrar om lilla Vi liksom Vinna kommer att komma på det här med att ta var på livets goda och njuta. även om bädden är i minsta laget.

Några fler som kommit tillbaka med ljuset är hjortarna. Eller förmodligen kom de mer tillbaka med barmarken. Var de har varit de senaste månaderna vet jag inte, vi har bara mött några av dem sporadiskt på promenaderna. Men nu är de här i igen, i stora hjordar. Vi räknade till trettio djur i en grupp igår. De går här på fälten utanför slottet och betar i det torra barmarksgräset. Lilla Vi har varit allmänt upprörd över besökarna och försökt att göra sitt bästa för att skrämma iväg dem. Det har inte gått särskilt bra och räddast har helt klart Lilla Vi varit själv där hon stått i hundgården med raggen som ett kvastskaft lagom till påsk. Hon kommer att lära sig hon med. Lära sig att dovhjortsflockar är ett naturligt och hyfsat välkommet inslag i vår slottsmiljö. Och att de har kommit för att stanna oavsett hennes åsikter om det. Andra har kor och får, somliga trafik och bilar medan vi har hjortar och vildgrisar.
Del ur en av Cohens texter.

I högtalarna ikväll sjunger Leonard Cohen. Denna man som med sin dova stämma och magiskt poetiska texter som också träffar mitt i prick. Rakt i hjärtat. Och det finns så mycket att lyssna på och ta in. Hans musik passar särskilt bra in till påskhelgen men död, tystnad, pånyttfödelse och makalös glädje.
Precis som vintern när den går över till vår och livet kommer tillbaka.
Samma mirakel varje år.















  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1029

När det inte blir riktigt som man tänkt sig..

NyheterPosted by kopparhult Wed, March 28, 2018 20:39:00

Vi har varit lite tröga med att få i väg Lakrits uppgifter till skk för registreringen av hans jaktprovschampionat. Men för en tiden sedan hände det. Blanketten fylldes i och postades. Sedan gick det fort. Efter bara några dagar kom aviseringen från skk att diplomet fanns att hämta hos postombudet. 459 kronor kostade det men det kan det absolut vara värt för att få en championattavla att hänga på väggen i slottet.
Väl hemma igen öppnades kuvertet och diplomet lades ut på köksön. Vi tittade nöjt på det en stund båda två och blev sedan rätt så fulla i skratt. Jag brukar säga att saker inte blir fel, de blir bara annorlunda. Men det här var faktiskt både fel och annorlunda.
Vi hade fått en UTSTÄLLNINGSCHAMPION! Det är ju en viss skillnad på ett utställningschampionat och ett jaktprovschampionat och lite lustigt att en hund kan få ett utställningschampionat utan att ha satt en endaste tass i en utställningsring.

Det är väl sådant som händer när man har mycket runt sig och det har de säkert på skk. Fort gick det men fel blev det. Vi får be dem snällt att göra om och göra rätt.
Fast jag undrar om vi inte ska rama in och hänga upp den felaktiga tavlan med. För närmare en utställningschampion än såhär lär vi väl aldrig komma.
Som det kan bära sig till när det bär sig åt :-)




  • Comments(2)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1028

Intuition?

NyheterPosted by kopparhult Tue, March 27, 2018 21:14:20

Ibland funderar jag över sakers sammanträffande. Över att vissa händelser tycks ske direkt efter en annan och sådant. Är det bara slumpen eller finns det en anledning eller förklaring som vi inte ser eller tar in?

Som med rengöringen av vårt handfat i badrummet. Av någon outredd anledning tycks det ha fallit på min lott att putsa badrumsporslinet i vårt slott. Inte en särskilt betungande uppgift eftersom slottet bara har ett badrum. Så jag gör det utan att klaga, duschar på lite rengöringsmedel och putsar och fejar en stund så det blänker rent och fint. Sedan händer det märkliga. I stort sett varje gång efter att jag gjort rent handfatet kommer slottsherren på att han ska putsa skägget. Det gör han över handfatet, vilket i och för sig är både rimligt och vettigt. Och han gör rent handfatet efter trimningen. Fast några små sträva skäggstrån vill gärna bli kvar. Det är i sig inget bekymmer alls att det kommer några skäggstrån på det rengjorda handfatet. Men jag undrar varför?
Är det någon sorts signal som gör att slottsherren, när han ser det blänkande handfatet, kommer på att han nog behöver snygga till sig lite? Jag tror det kan vara något sådant, en nästan förlorad och förstörd intuition som knappt är märkbar för oss längre som gör att vi ändå registrerar små saker runt oss som får oss in i bestämda tankebanor och känslor. Fast vi knappt är medvetna om det.

Lite mer klassisk är väl tanken när man kommer på att det var väldigt längesedan man var förkyld. Efter att den tanken har dykt upp brukar det inte dröja många timmar innan näsan börjar rinna. Det är säkert så av en anledning det med. Av den anledningen att tanken dök upp där och då för att kroppen redan signalerat förkylning fast vi inte varit mottagliga för signalen.
Visst är det intressant!

För en tid sedan läste jag ett reportage om städning av offentliga toaletter. Det var faktiskt väldigt mycket intressantare än vad det låter. På ett ställe gjorde de sig mödan att smycka varje handfat med en liten ljuslykta och en minivas med en liten färsk blomma i. Trots att toaletterna fanns på ett ganska stökigt inneställe så var signalen tydlig. Människor som besökte toaletterna och såg blomman och den lilla ljuslyktan blev mer måna om att göra rent och fint efter sig. Torkypappret i papperskorgen och trycka på spolknappen och sådant som egentligen tillhör vanligt hyfs men som ofta tycks glömmas bort på toaletter på krogar och andra ställen sköttes nu bra.
Visst är det lite häftigt vilka signaler vi ganska omedvetet tar in?

När det gäller hundar är vi mer vakna för sådant. För att de tar in signaler. Vi till och med räknar med att de ska läsa av oss och förstå oss och göra som vi vill. Andra gånger undrar vi hur de kan veta saker vi tänkt göra när vi knappt ens hunnit tänka tanken. De är fenomenala på det helt enkelt, på att läsa signaler och lita på sin intuition. Som för en tid sedan när jag skulle titta efter en försvunnen liten dummy i ett område där snön hade smält. Dummyn hade saknats några dagar och när vi kom till området på promenaden, jag och retrievrarna, så stannade jag där och tittade noga runt mig på marken. Det tog inte lång stund förrän hela retrievergänget deltog i ett intensivt närsök allihopa. Och det utan att jag ropat dem till mig, sagt något, visat något eller blåst någon söksignal. Inte så mycket intuition i det kanske men skicklighet i att läsa kroppsspråk.







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1027

Problem med matematiken..

NyheterPosted by kopparhult Mon, March 26, 2018 21:04:05

Jag kan inte låta bli. Det blir lite om vädret ikväll med. Om avsaknaden av rätt väder. Om avsaknaden av sol, ljumma vindar och många plusgrader.
Det har snöat idag igen och nu är det vitt på barmarken som kom fram igår. Det har snöat på tranor, tofsvipor och vårglada kaniner. Och på mig, hundarna och kursdeltagare. Men vi hade visst rätt kul i alla fall så det är väl dumt att klaga. Men till och med tålmodiga Mer som aldrig brukar ha åsikter om vädret såg lite lätt plågad och deprimerad ut idag där han satt i snålblåsten och blötsnön och väntade på sin tur.
Så är det. Skitväder eller inte. Fast idag kändes det trögt.

Jag vet inte om jag kan skylla på vädret direkt när det gäller mina räkneproblem. Det har nog mer att göra med okoncentration eller för många ideer samtidigt eller så. Jag vet inte hur många gånger igår och idag som jag räknat in hundflocken efter rastningarna "bakom boden" som vi säger. En, två tre, fyra, fem och så vidare. Eller en brun, tre gula, en svart och så vidare. Jag har räknat och rabblat men ändå inte fått ihop det och letat efter en saknad hund när summan inte stämt. För jag har räknat till åtta när de bara är sju. Att passa en hund en dryg vecka sätter tydligen sina spår och att Tova har åkt hem igen har jag tydligen inte tagit in än. Det blev förresten fel vid utfodringen med. Åtta skålar med mat till sju hundar. Det går säkert bättre imorgon.

När jag placerade ut matskålarna till hundarna passade jag på att titta lite extra på golvet i hundrummet. Jag tittar och njuter för det gäller att ta vara på tillfällena. Jag tror nämligen inte att klinkergolvet varit så rent som det är nu sedan det var nylagt. Det beror inte på att jag har städat särskilt väl utan mer på att vi har aldrig tidigare haft en så lång sammanhängande period med frost och snötäcke på marken i hundrastgården. Det kommer snart att bli ändring på den renheten och golvet. Man ska vara försiktig med vad man önskar sägs det. Nu har jag önskat barmark och regn och då får jag skylla mig själv förmodar jag. Så jag tittar på golvet nu och lagrar bilden av hur det ser ut när det är rent. För det minnet kan vara trevligt att ha när leran blir som värst.
Gult och brunt. I snöfall.

På förmiddagen idag hade jag Linda och hennes trevliga hund här för lite privatträning. Linda är förövrigt mycket trevlig hon med. Hon berättade att det är så härligt när hon kommer hem från jobbet och tar med hunden ut för en stunds träning i skog och mark. Hur stunden tillsammans med hunden uppslukar henne, hur bekymmer och annat glöms bort och hur skönt det är att bara vara i nuet. Och jag tänker att visst är det precis så vi vill att det ska vara. Visst är det andemeningen med en hobby? Att den ska ge avkoppling och bortkoppling från vardagen och allt det andra. Precis sådär vill jag känna! Inte massa krav och måsten med hunden och träningen utan mindfulness, fokus och glädje. Det är viktigt att vara rädd om den känslan och att inte glömma bort den. Så man inte ledsnar och måste börja med guldfiskar eller knyppling eller något...

Från wikipedia: "Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull, till skillnad från ett yrke som utförs för försörjning. Med andra ord kan en hobby sägas vara frivol, lättsinnig, men också ett sätt att göra fritiden meningsfull"
2]











  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1026

Det är vår i luften..

NyheterPosted by kopparhult Mon, March 26, 2018 08:07:19

..och alldeles underbart!
Men jag känner mig trött. Är det den förlorade timmen som ställer till det eller blev det kanske för mycket av frisk vårluft igår?
Massor av strålande sol att ta in och njuta av och många fler plusgrader än vad vi har haft på mycket länge. På bara några timmar försvann nästan snötäcket från fälten. Tranparet kom inflygande och landade trumpetade bakom huset och ett par tofsvipor dök upp. Som om det inte räckte med vårtecken så sjöng också lärkan och en fluga trasslade in sig i mitt hår. Det finns hopp om vår och värme även i år!
Efterlängtad snösmältning.

Eftersom solen sken och snön smälte så dök det upp diverse mindre önskade uppgifter att ta tag i utöver den sköna promenaderna och den betydligt roligare hundträningen. Hundbajsplockning bland annat. Och upprensning av diverse saker som legat gömda under snön. Lövhögar, sågspån och annat småskräp. Vi har fått tillbaka leran också. Det var väl inte särskilt oväntat men man glömmer fort hur smutsigt det blir med lera. Men det gör inget!
Också kaninerna hade vårkänslor.

Jag tog ett gäng dummy och Ever med mig ut en sväng senare på eftermiddagen då snön hade försvunnit såpass mycket att det gick att gömma smådummy i löv och gräs. Jag gjorde ett närsöksområde åt Ever, skickade från olika avstånd och vinklar och jobbade med stopp i området och sådant. Ever brukar tycka träningen är riktigt rolig och att få leta i efter dummy i löven var om något ännu roligare. Hon sken nästan i kapp med solen när hon efter ha dammsugit backen fann en dummy. Vilken glädje! Det slog mig då hur längesedan det var vi kunde göra den typen av övning på ett vettigt sätt och hur glad hon blir av att verkligen få leta.
Nöjd gul labrador.

Bruna Mer fick söka i rishögar och pröva ett par luriga dubbelmarkeringar i området med massor av granris och grenar efter vinterns avverkning. Snabbt och vigt forcerade han rishögarna för att närmaste vägen ta sig till de markerade apporterna. Både jag och hundarna njöt av vårluften och den fläckvisa barmarken och inspirationen till träning ökade rejält.



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1025

Samtidigt är det vår någonstans..

NyheterPosted by kopparhult Sat, March 24, 2018 20:33:15

Jag laddar för sista avsnittet av Shetland med ett glas vin framför datorn medan maten står i ugnen och dottern laddar för en utekväll i Göteborg efter en hel dags arbete.
Det måste väl ha något med åldern att göra?
För mig är Shetland outstanding och slår vilken utekväll som helst. Dessutom känner jag huvudvärken komma smygande bara vid tanken på en utekväll i storstaden.
Vilken serie Shetland är! Och böckerna är inte dumma de heller.
Jag gläds redan tidigt på lördagmorgon bara av vetskapen om att ett avsnitt kommer kl 21.30 på kvällen. Som när man stoppar näsan i en färsk timjan och blir alldeles lycklig av doften. De där små fina, ovärderliga små stunderna av vardagslycka!
Det här är väl mer vardagsolycka. De små söta ranunklarna jag köpte och placerade i en vårig korg orkar inte vänta på våren mer utan vissnar istället ner. Irriterande nog står de röda julstjärnorna fortfarande lika kraftfullt fina i fönstret i hundrummet som de deporterats till.

Kommissarie Jimmy Perez är fantastisk som polis, chef och medmänniska. Fast han är ju inte på riktigt förstås. Men de där människorna existerar faktiskt i verkligheten med. De där som ödmjukt, fast med skinn på näsan, önskar andra välgång och med ett genuint intresse för andra människor känner solidaritet men dem som av en eller annan anledning är svaga eller utsatta. De som ger av sig själva för andras skull. Som Plura i Eldkvarn sjunger i "Fulla för kärlekens skull":
"Någon reser och nån blir kvar
Guds ära till dem som stannar
Och bär de döda till sin grav"
Jag önskar bara att det fanns så många fler sådana människor och att de människorna uppmärksammades mer.

Idag har vi haft träningsjaktprov för B-prov i öppenklass för nio hundar. I snö den 24 mars! Rekordvarning på det tror jag. Trots snön så blev det en riktigt bra dag med ganska lagom utmanande upplägg tycker jag. Dubbelmarkeringar varvades med dirigeringar och sök, med vilt av olika slag. En bra uppvärmning inför kommande säsong som likt ketchupeffekten kommer att välla över oss så snart snön är borta. Så blir det liksom när snön och vintern bestämmer sig för att stanna till April. Norrlänningarna rycker väl på axlarna och undrar vad vi gnäller om men här i Västsverige är vi inte direkt vana vid vinter i slutet på Mars. Oavsett det så presterade vinterrostiga förare och hundar riktigt bra idag och officiella provstarter känns väl i de flesta fall inte alltför avlägsna. En fin dag med fina hundar och givande diskussioner, funderingar och analyser.
Träningsjaktprov.

Efter avslutad dag var det våra egna och lånehunden Tovas tur att komma ut en sväng. De fyra någorlunda vuxna retrievrarna först. Vi var ju tvungna att pröva dagen markerings och dirigeringsuppgifter. Fast med dummy. Dessvärre började plötsligt Ever skaka och smacka och lade upp en kaskadspya av gul galla och skum så hon fick avstå arbetet. Märkligt nog ska man alltid ha något att oroa sig en smula över. Som väl var så var hon snart sig själv igen och kräkningarna avstannade. Övriga labradorer löste de uppgifterna vi prövade på ett någorlunda, eller rent av riktigt bra sätt. Bäst gjorde dirigeringen med plus i kanten. Det syntes vad vi har tränat på i vinter och det borde ju inte direkt vara överraskande att träning ger resultat. Dubbelmarkeringar med kastare som flyttar sig var en annan sak. Han löste det med efter lite arbete och jag fick en tydlig signal, igen, om vad jag behöver fokusera vårens träning på innan eventuelle provstarter.
Så vi tar väl tag i det nu då.
Efter Shetland...







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1024

Det är som alltid...

NyheterPosted by kopparhult Fri, March 23, 2018 20:39:51

..i slutet av veckan dyker den obligatoriska fredagkvällen upp. Traditionsenligt och tryggt. Konstigt nog hänger den där särskilda känslan av fredagkväll kvar även hos mig fast jag egentligen aldrig haft ett arbete med måndag till fredags tider utan mest jobbat på helger. Men känslan finns där ändå. Det fina med att ha jobbat mycket helger är att jag har samma goa känsla på måndagar då jag brukat ha ledig dag. Den känslan sitter också kvar trots att det är många år sedan jag hade fria måndagar. Med rätt mentala inställning kan man lura sig själv med mycket,och fredagsfeeling två dagar i veckan säger vill ingen nej till?
Lakrits med dottern Tova som bor här ett tag medan husse och matte spenderar lite tid på betydligt varmare breddgrader. Vilket inte låter helt fel.

Så nu sitter jag här i clubfåtöljen vid datorn med fredagsfeeling igen, med First Aid Kit i högtalarna. Jag har snöat in lite på dem även om jag kanske borde lyssna på Thåströms senaste som är både prisad och lovordad. Dessutom var Thåström och Imperiet en av mina stora ungdomsidoler. "Fred" sjöngs och spelades på alla håll då och Thåström är verkligen "one of a kind". Och om jag inte minns fel hade jag "Imperiet" inskrivet med spritpenna på mina trasiga jeans. Det var så vi gjorde då, innan alla tatueringsmöjligheter kom. För stunden är jag lite glad och tacksam för det för jag är inte alldeles säker på att jag hade uppskattat att ha "Imperiet" permanent tatuerat på låret idag.
Mina två gula, Heather och Bäst.

Jag trotsade snön och vintern lite extra igår och tog mina två gula på en stunds uppskattad träning. Jag gick där med de gula vid min sida och kastade ut några dummys i olika områden och kikade ner på de två som gick tätt intill mig. Det kändes bra att möta deras blickar och bra att tänka på att det är de två som tillsammans med mig ska utgöra kärnan för kommande apporteringsuppdrag och retrieverprov. Vi trivs rätt gott med varandra. Med varandras fel, brister och tillkortakommanden. Och jag tänker och hoppas på att vi ska finna en stabilitet i detta. Att just de här två gula ska få vara friska och hela och kunna få finnas som mina tränings och arbetskompisar många år framöver. Att jag ska slippa förändringar och drastiska beslut för nu vill jag inte ha fler sådana. Jag vill att de hundarna jag har nu ska få bli gamla där intill mig, jag vill slippa att behöva avbryta deras träning och liv någonstans mitt i.
Är det för mycket begärt?
Det är det nog förmodligen för det som sker det sker oavsett vad vi önskar. Men med en del tur så ska det väl gå!









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1023

Jag tycker egentligen inte om...

NyheterPosted by kopparhult Wed, March 21, 2018 20:43:22

..att vara med på foton. Särskilt inte när jag vet om att jag ska fotograferas. I de lägena tycks jag drabbas av alla möjliga grimaser och tics så jag definitivt inte är till min fördel. Eller så är det, hemska tanke, så jag ser ut hela tiden.

Jag tror det har något att göra med när man var liten och skulle fotograferas för skolfoton och annat elände, när kragar skulle rättas till, luggen skulle kammas och man skulle försöka se så där alldeles perfekt ut. Det hände aldrig då heller, att jag såg perfekt ut, så det är nog det som hänger i.

Men när jag fotas i smyg händer det att jag faktiskt blir riktigt nöjd med resultatet. Kanske inte direkt för att jag ser snygg och perfekt ut, jag håller det mer på nivån hyfsat normal. Good enough för mig. Och det lyckas ibland. Som på fotot nedanför. Det är jag nöjd med och glad över. För det visar en bild av mig i ett av mina bästa lägen. I samarbete med någon av mina hundar med ett leende på läpparna. Så vill jag alltid se ut och känna när jag är tillsammans med hundarna. I den bästa av världar ni vet.
Fotot är taget av Wilma på en av våra små egna fasanjakter i höstas. Så bilden betyder lite extra mycket av den anledningen med. De första egna fasanjakterna med den första egna spanieln som jag tränat och lärt mig massor av. Det är alltid roligt att pröva nya saker och nya utmaningar, och väldigt lärorikt. Dessutom har vi vansinnigt kul ihop jag och Mer.
Big journeys begin with small steps

Eftersom jag tycker så mycket om fotot målade jag mig en mugg på samma tema med.









  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1022
« PreviousNext »