Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Det är morgon igen..

NyheterPosted by kopparhult Mon, September 03, 2018 08:43:55
..och solen stiger över de gröna fälten. Jag välkomnar en ny vecka och väntar på att få komma ut på morgonpromenad med hundarna. Gästjägare är ut i markerna och pyrschar rådjur och kanske något vildsvin så flocken och jag väntar tills de är färdiga med sitt morgonpass. Under tiden passar jag på att förbereda unghundskursen som börjar i eftermiddag. Slumpen har gjort att det blir fyra unga golden i samma grupp. Roligt med en hel grupp gyllene tänker jag och ser framför mig hur de vackra gyllene pälsarna svävar fram över fälten efter skadskjutna fasaner i höstlandskapet. Fast det det kommer längre fram i livet för unghundarna. Nu ska vi träna grunder och följsamhet, följsamhet, följsamhet och följsamhet. Så tar vi fasanerna sedan.
Golden power i form av två av våra tidigare hundar.

  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1113

Det finns inte en sanning...

NyheterPosted by kopparhult Sat, September 01, 2018 20:11:17

Jag vet inte om det räknas som sommarens sista grillkväll eller möjligen höstens första? Oavsett är det njutbart att kunna sitta på altanen i skymningen ännu en gång och knappa på laptoppen till grillens doft, tystnaden och djuren runt omkring. Två av de förrymda kaninerna slappar helt omedvetna om höstens kommande slakt under hängsälgen. Slakt och slakt förresten, vi får se hur det går med den saken. De två äldsta kaninmammorna var det meningen att vi skulle plockat bort för ett bra tag sedan men det oundvikliga har skett. Vi har fäst oss vid dem både slottsherren och jag. De är nyfikna och sällskapliga och tar gärna en gobit ur handen. Så som det känns nu så blir de kvar då de blivit som en del i flocken. Nödvändiga tankar på vegetarisk kost kommer allt närmare då det är svårt att både äta kakan och ha den kvar om man säger så.
Det tycks vara insekternas tid nu, de som vi knappt sett till i sommaren torka finns nu i massor. Olika småflugor, jätteknott och harkrankar. Fast harkrankarna har väl alltid säsong på sensommaren tror jag och minns med förskräckelse en natt i slutet av förra sommaren då jag vaknade av att jag fick en harkrank rakt upp i ena näsborren eftersom jag envisas med att sova med vidöppet sovrumsfönster. Rena skräcken faktiskt, jag snöt ut harkranksvingar kommande morgon och sov med täcket över huvudet en lång period efteråt.
Kaninerna slappar under hängsälgen som de själva friserat.

Till den grillade köttbiten vi ska äta ikväll, vilken förövrigt kommer från en hjort strax bortanför slottsträdgården, ska vi äta ugnsbakade sparrispotatisar. En sorts potatis som slottsherren och jag fick provsmakat förra året och som vi bestämde skulle bli ett självklart val till potatislandet. Efter lite möda och en del besvär i våras lyckades vi hitta sättpotatis av rätt sort och efter ännu mer slit kom den i marken i början av maj. Nu har vi sedan en tid tillbaka kunnat börja skörda. Potatisskörden är oväntat god med tanke på den långa torkan och utebliven vattning. De är lite speciella de där sparrispotatisarna. Förutom att de är smala, avlånga och oregelbundna i formen så knoppar de liksom av sig. Små potatisar bildas på en större och en löpare skickas ut så det blir fler småpotatisar. Jag är långt ifrån någon potatisexpert, kanske är detta ett vanligt fenomen men jag har aldrig sett det förut på alla de potatisarna jag har satt och tagit upp. Goda är de, Asperges potatisarna men rätt värdelösa att odla egentligen eftersom de är mottagliga mot allsköns ohyra och potatissjukdomar. Våra har klarat sig men det var troligen bara ren och skär nybörjartur.
Sparrispotatis med annorlunda form och utlöpare. Årets tomatskörd är definitivt inget att skryta över men smaken är fin.

Det är svamptider nu med även om kantarellerna lyser med sin frånvaro. Istället toppar Karl-Johan svampexplosionen i skogen. För det är verkligen en explosion. Hundarna och jag gick förbi ett helt fält med lagom stora Karl-Johan uppradade som en arme med soldater idag. Vi gick förbi dem och lät dem stå kvar i väntan på att någon annan hugad svampspekulant plockar dem. Själv är jag inte mer svampälskare än att jag nöjer mig med trinda champinjoner odlade i låda och gula kantareller. Strax innan vi gick förbi Karl-Johan armen passerade vi en liten skogsäng. Det doftar ljuvligt på den lilla ängen som är fylld av ängsgräs och många olika vilda örter. I hundrummet hemma möts jag av en helt annan doft. Eller snarare lukt. Det luktar instängt och blöt hund så jag trycker en gång på en gammal sprayflaska med "friskluftpåburk". Det visar sig vara ett dåligt val. Flaskan utlovar en frisk doft av liljekonvalj och lite andra vårblommor men istället luktar det som en parfymfabrik av sämre märke i hela hundrummet. Och en stor del av huset dessutom. Med dörren på vid gavel hoppas vi misstaget snart ska vara åtgärdat.
Larsson väntar på sin tur.

I veckan har höstens kurser och träningar satt igång. Det är roligt och inspirerande och kul att träffa nya och gamla kursdeltagare. Jag har funderat lite igen. Det gör jag som bekant allt som oftast. Denna gången har jag funderat över beröm. Hundar behöver få veta när de gör fel men framförallt när de gör rätt. Att berömma sina hundar är de flesta riktigt bra på men det finns en liten hake med det. Den haken att många hundar "checkar ut" när de får beröm. Ett "braa" blir jämställt med ett "varsågod" och hunden rusar glatt vidare och tror att träningen är slut. Hur kan vi göra där? Hur kan vi belöna men ändå hålla hundarna kvar på banan. Jag vill att mina hundar ska kunna ta ett beröm utan att checka ut. Och jag vill inte heller att utcheckningen efter avslutad träning blir den största belöningen och det hunden väntar på. Jag vill att träningen och det vi gör tillsammans skall vara det bästa och det roligaste. Och när vi jobbar med det som hundarna är avlade för att göra, apportering i detta fallet, så är belöningen i arbetet sig själv nog. Därför är jag restriktiv med externa belöningar i form av kastade bollar och kamptrasor efter avslutad träning. Istället myser hunden och jag tillsammans och bygger på "du & jag" känslan. Men det är jag det. Många andra gör på andra sätt och lyckas säkerligen alldeles utmärkt med det. Som vanligt så finns det inte en väg till Rom.
Fler som väntar

Nu börjar kvällen skådespel här. En jägare sitter på pass på kullen på fältet bakom huset och spanar på en råbock i kanten mot mossen, till synes helt omedveten om att en älgko med två fina kalvar betar strax bakom honom. Fasanerna påbörjar sin kvällsrutin och samlas under den stora eken bakom boden och flyger en efter en upp bodens tak och vidare upp på grenarna i eken för nattens vila lagom till att vår mat är färdiggrillad. Livet på landet den första kvällen i september.



















  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1112

Prioriteringar och val..

NyheterPosted by kopparhult Thu, August 30, 2018 21:41:55
Det lyser något som liknar galenskap ur de blonda hundarnas ögon när vi ger oss iväg på förmiddagens promenad. Troligen har de räknat ut att jag har bollar och dummy med eftersom jag hängt på mig pickingup västen. De studsar fram längs grusvägen med ystra bakbenshopp och smått hysteriskt viftande svansar. Det är skönt ute och alldeles tyst och stilla så som det är när sensommar går över i höst. Vi är på gott humör alla tre och jag känner starkt att vi ska bli bäst. Världsbäst!
Ska man bli bäst så räcker det med att man bara är lite, lite bättre än alla andra. Och det borde väl inte vara omöjligt? Frågan är väl snarare inom vilket område? Bäst på att njuta av dagen och studsa hysteriskt på grusvägar kanske?
Förvånansvärt lugna blonda galenpannor.

Vi studsade vidare till dammen nere i mossen. Nötskrikan larmade högljutt som nötskrikor gör om hösten när vi närmade oss dammen och Heather hittade ett smarrigt halvruttet ben som hon bar med sig. Här har vi tränat en hel del i sommar när solen stekt och termometern skjutit höjden och gjort all annan träning ogenomförbar. Vi har byggt på en rak linje i den ganska smala passagen utan att gå upp på land. Simma långt, rakt och målmedvetet. I början med vita stora dummy i förlängningen med mörka små och störningar. Och nu hela linjen förbi den lilla ön, utan att kliva upp på den med mörka små dummy som mål. Innan vintern är här tror jag vi har trygghet i linjen över hela dammens längd. Det är planen i alla fall och den känns rimlig och genomförbar.
Dammen med den smala passagen där ön skymtar längst bort, och fina lingon och odon i strandkanten.

De blonda fick varsin linje, och en störning att simma förbi. De löste uppgiften fint helt utan tillrättaläggande så det lämnade inte så mycket övrigt att önska. Men så har vi ju byggt upp också, över tid. När det lilla träningspasset var klart och alla dummy bärgade sprang Heather tillbaka en bit på stigen och hämtade det goda benet hon lagt ifrån sig där när hon förstod att det var dummyträning på gång. En vettig och bra prioritering tycker jag och ett val den första retriever jag hade för sådär tjugo år sedan aldrig skulle gjort frivilligt. Hon hade valt benet alla dagar i veckan framför några tygpåsar. En väldigt fin hund på sitt sätt men långt ifrån så apporteringsmotiverad som jag. Efter dammen lämnade vi benet i skogen och tog en sväng ut på fälten och slängde några bollar i den försommargröna vallen att användas för linjeskick och några höger och vänsterslag. När de blonda fått sitt träningspass var det cockrarnas tur. En stunds sökträning i det invittrade området från gårdagens bprovsträning med kallvilt och en tur lite längre in i mossen. Vi samlade upp en del snitslar och band jag haft för märkning av dirigeringspunkter och annat vid träningar med. Av någon anledning blir de gärna kvarlämnade och bortglömda och även om det är pappersband som vittrar sönder efter ett tag så ser det lite ledsamt och nedskräpat ut i den fina skogsterrängen. Snitslarna hamnade i tryggt förvar i soptunnan när vi kom tillbaka hem och efter några timmar tillsammans med hundarna kände jag mig laddad och klar för dagens kursstart med en av grupperna som tränar för öppenklass.
..och så lite cockerglädje.






  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1111

Morning glow..

NyheterPosted by kopparhult Thu, August 30, 2018 08:42:49
..trots regntunga skyar och gråväder så finns den där. Morgonglöden. Inspirationen och glädjen över en ny dag att ta tag i. Dörren ställs på vid gavel och jag andas i den friska rätt svala luften. Tuppen gal allt vad han orkar och får svar. Det gör mig något bekymrad och förvånad eftersom vi mig veterligen bara har en tupp? Det blir liv och rörelse en stund i gryningen då fasanerna flyger ner från sina sovplatser i de stora ekarna till ackompanjemang av tuppens galande. Med stövlar på fötterna, cockern runt dem och foderhinken på armen börjar vi morgonens sysslor. Det doftar av regnblöt mark, fasanfoder och hundskit och jag är hemma, på alla plan. Fasanerna är först ut följda av rapphöns, kaniner och hundrastning. Cockern snurrar ivrigt runt stövlarna en stund innan vi får ordning på hinkar och fotgående. Denna morgonen verkar alla fasaner vara hemma och har samlats i flockar runt foderplatsen. Jag strör ut foder, fyller vatten och visslar för trivselns skull medan cockern tittar på. De verkar fungera det där med visslandet och trivseln. Fasanerna verkar trivas och känns lugna och trygga. Lite för trygga kanske tänker jag när jag kan klappa en av fasantupparna över den vackra fjäderdräkten där han sitter uppflugen på tork på en tvärslå i staketet. Med rapphönsen är det inte riktigt samma sak, de tittar ängsligt och vaksamt och lättar fort från marken när något känns annorlunda eller obekvämt. När de kommer ifrån varandra hörs deras lockrop runt slottet och de samlar snart ihop sig igen och gömmer sig någonstans i det höga gräset. Av en händelse stöter vi på dem emellanåt men att försöka leta upp dem på de stora fälten känns som mission impossible med två små cockrar. Här hade vi behövt en stående fågelhund för att få resultat av letandet.
På radion pratar de om pensionsålder när jag kommer in igen, val i livet och hur länge man vill och orkar jobba. Det är svårt att veta hur man vill ha det med pension när man är någonstans någorlunda mitt i livet tänker jag. För min egen del ser jag ingen anledning att gå i pension och sluta jobba så länge jag jobbar med det som engagerar mig. Att kunna påverka vardagen och få arbeta med det man trivs med så man har ett jobb man varken behöver semester eller pension känns som målet för mig. Små steg i den riktningen de senaste åren har gjort att jag i stort sett är där nu. I en vardag som jag formar själv, en vardag med hårt arbetet, med och motgångar och med lite sämre ekonomi men med stor tillfredsställelse. Jag tror att hunden på fotot är gamla Nicke. Han får symbolisera hundars oförställda glädje av varje ny dag. Morning glow.

  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1110

Ett oväntat fynd..

NyheterPosted by kopparhult Tue, August 28, 2018 21:10:13
Flocken och jag tog en eftermiddagspromenad ner i mossen efter jobbet idag. En sådan där avslappnad tisdagspromenad som vi brukar göra när vardag och rutiner är som de brukar. Med andra ord var det ett tag sedan sist eftersom en lång sommar med totalt lössläppta rutiner kom emellan. Tisdagspromenaderna är ganska kravlösa och innebär rätt så fria hundar som får utforska och ägna sig åt att vara just hundar och fria tankar som får studsa som de vill mellan olika ämnen och ideer hos mig. Promenaderna innebär också en välfylld påse hundfoder som fördelas över ett lagom stort område i terrängen i mossen framför ivrigt väntande hundar. Det frustas, nosas och grävs och letas av sex hundar till varenda foderkula är funnen. Den sjunde hunden plockar en kula eller två i farten när han ändå springer över området. Vi är alla olika.
När foderkulorna är slut fortsätter oftast letandet och grävandet en stund till och hundarna hittar lite olika skatter. Lilla Vis skatt som hon fann idag efter en stunds grävande slog nog ändå rekordet. Hon hittade en kokosnöt! Det växer garanterat inga kokospalmer i vår mosse så fyndet är väl att betrakta som minst sagt oväntat. Jag funderar på om det kan vara en av de kokosnötter som hundarna haft som leksak i rastgården. Om en räv kan ha varit och knyckt den och tagit den med sig för att gömma på ett säkert ställe. Vi tog kokosnöten med oss hem, ifall den var vår, och återbördade den till rastgården så får vi se om den blir kvar eller om Vi gräver upp den någon annanstans framöver.

När slottsherren kom hem hann vi men en stunds träning innan mörkret. Det trendar med gummibollar i högt gräs här nu så det fick lilla Vi och Heather jobba med en stund medan vi själva, eller åtminstone jag, tränade minnet och försökte hålla reda på flera markeringspunkter i det gröna fältet helt utan referenser. Det är svårt men med träning blir man bättre. Och med koncentration. Här duger det inte att låta tankarna sväva fritt om man ska fokusera på nedslagsplatser och hitta rätt. Det påminner en del om att spela Memory tänker jag. Att minnas var just rätt kort låg i havet av uppochnervända sådana för att få ihop ett par. Här behövs inga par men man ska ju hjälpa hunden att minnas och hitta rätt när bollarna ska samlas in. Det är nog tur att jag har hyfsat skärpta hundar. Men ju mer man övar desto bättre blir man. Även på att spela Memory, så det är bara att ligga i.


  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1109

De verkligt stora människorna är de som får andra att känna sig stora

NyheterPosted by kopparhult Mon, August 27, 2018 20:34:51
För några år sedan gick vi en spanielkurs för mycket sympatiska Jeremy Organ så när chansen dök upp igen var vi inte sena att tacka ja. Kursen igår övervägde mina redan högt ställda förväntningar. Var jag taggad till tusen efter förra veckans retrieverträningar så är jag om möjligt ännu mer taggad nu. Det är fint att jobba med hundar och det finns ständigt nya kunskaper att ta in även om det som regel inte är något direkt revolutionerande nytt. Men en del instruktörer har den där förmågan att tydligt och lugnt lotsa förare och hund genom uppgifterna på precis den nivån ekipaget är och dessutom ta sig an alla deltagare på lika sätt oavsett tidigare kunskaper och målsättning. Små tips och tillrättaläggande som kommer i exakt rätt ögonblick av erfarna ögon som ser nyanser i kroppspråk hos både förare och hund som vi själva kanske inte lagt märke till är guld. Jeremy Organ har helt klart den förmågan. Jag är glad att ha funnit denna "spanielmentor" och hoppas vi får fler möjligheter till träning för Jeremy framöver.
Lyra på kurs. Här tillsammans med en springer kompis.

Den enda som möjligen inte var helt nöjd med spanielkursen var lilla Vi. Att vila en hel dag i bil och koppelrastas längs en landsväg är inte riktigt hennes melodi. Men hon klarade det fint. Tills idag på morgonen då energin fullkomligt sprutade ur öronen på henne. Det kändes som att Vi och jag hade olika åsikter om precis allt och jag såg annonsen på blocket komma allt närmare när hon handlöst kastade sig efter Bäst i ursinnig galopp utan att ha fått tillåtelse. När hon svepte förbi mig över backkrönet i skogen kunde jag ändå inte låta bli att avundas hennes energi. Tänk om man kunde mobilisera sådana krafter! Jag är tveksam till att en vilodag i bilen skulle ge samma effekt på mig och göra mig lika sprudlande glad och fulladdad med energi. Jag skulle troligen bli både trött och grinig istället. Men man kan ju samla kraft och energi på olika sätt. Genom att gå en riktigt bra kurs till exempel.
Fina marker för spanielträning.

Det mörknar tidigare för varje kväll nu och jag har accepterad höstens oundvikliga ankomst. Så till den milda grad att jag plockat fram stearinljus och gardiner med höstäpplen på. Några fler sensommardekorationer kändes inte så aktuella eftersom jag insåg att förra höstens pynt med kottar och torkade löv fortsatt står kvar framme. Effektivt och praktiskt får man väl tänka om det..



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1108

Taggad till tusen ..

NyheterPosted by kopparhult Sat, August 25, 2018 09:06:27
Vi har använt senare delen av vår semester till att förkovra oss. Vi har tränat hundar i skånska sockerbetsfält, diskuterat hund och träning med goda vänner och erfarna jägare. Gjort studiebesök i fältfågelmarker, startat på jaktprov och tränat oss själva på att markera gummi bollar i högt gräs. Vi har besökt kusten och inlandet, inspekterat cafeer och restauranger och sett andra människors livsdrömmar och planer växa fram. Fått tusentals ideer och mängder med inspiration. Imorgon avrundar vi semestern med en heldag på kurs för en av Englands spanielprofiler innan vi ska tillbaka in i fållan och vardagen på måndag igen. En uppskattat vardag och faktiskt lite efterlängtad av mig. Fållan känner jag inte så mycket av. Knepet är väl att ha ett arbete man inte behöver semester ifrån förmodar jag? Nu är jag taggad till tusen för att ta tag i vardagen, hundkurser, jaktsäsongen och fortsatt träning av de egna hundarna och jag försöker ha överseende med att sommaren faktiskt är slut.
Ett stort fält med skånska sockerbetor i sommarväder. De små prickarna till höger är hundar med förare.

Fast vi fick en extra dos av högsommar de dagarna vi tillbringade i Skåne nu i veckan, härliga tjugoåtta grader och sol bjöd Skåne på. Möjligen lite väl varmt för hundarna på träningen men väldigt skönt att kunna gå i shorts och linne igen och njuta av ytterligare lite sommarvärme. Sommarens torka hade gjort betorna lite snällare mot hundarna i år. Blasten var nog bara hälften så hög som i Augusti förra året vilket underlättade en hel del. Och i år skenade inte Bäst, istället kunde han hantera situationen med betorna på ett mycket bättre sätt. Vi har fortfarande att jobba på såklart men i år hängde vi med riktigt bra så det känns rätt så hoppfullt och inspirerande att träna vidare. Lakrits gick som han brukar göra, behöver jag säga mer?
En trio på span i nya marker. Två av tre har förstått var någonstans det spännande sker...

Jag fick ett paket levererat under dagarna vi var borta. Det var det lilla hönshuset som kom i lådor. Till lantbrukare Katarina Eriksson stod det på paketet. Jag blev glad av den titeln. Lantbrukare. Jag hade gärna varit lantbrukare på heltid men det räcker rätt så långt med ett trädgårdsland och ett hönshus i miniatyr med, och titeln.
Nu ska hönshuset målas och fixas till och sedan ska ett litet steg mot självhushållning tas när några hönor flyttar in. Hur det blir med egen utegris får vi fundera över ett tag till. Förmodligen är det betydligt enklare att bli vegetarian, men inte lika gott är jag rädd. Till att börja med ska det bestämmas vilken sorts hönor som ska flytta in. Hedemora, Kindahöns eller Dvärgkochin kanske? Eller stora gula Orpingtonhöns, men då får jag nog nöja mig med en höna om hönshuset ska räcka till.
..och en har inte tid att sitta still för fotograferingen mer.



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1107

Går det utför?

NyheterPosted by kopparhult Tue, August 21, 2018 20:52:13

Jag sitter på altanen igen och suger åt mig det sista av solljuset för idag, och kanske för i sommar, i sällskap av de tre förrymda kaninerna. Sommaren är på upphällningen nu och jag kämpar emot. Jag vill fortsatt ha mer trots att en väldigt roligt tid med jakter och fina höstdagar står för dörren. Till min lycka ser det faktiskt ut som att vi får ännu två sommardagar med bortåt tjugofem grader. Jag jublar och njuter och packar in lite mer sommarkläder i bobilen till morgonens utflykt. Det blir en tur till Skåne igen och träning i sockerbetor. Nyttigt och utmanande och väldigt kul. Eller inte. Förra årets betträning var inte särskilt kul för min och Bästs del då Bäst skenade runt i betorna helt bortkopplad från visselsignaler och styrbarhet. Men det var då det. I morgon tar vi nya tag och försöker se till att förra årets episod inte upprepar sig. Det skulle kännas lite förargligt om det händer faktiskt. Men nu är det ju hundar vi håller på med så möjligen får jag kalkylera med ett eventuellt upprepande och tänka igenom en plan ifall det sker. En nödlösning ifall Bäst skenar. Och kanske någon väldigt bra ursäkt eller bortförklaring att ta till så det känns lite bättre. Nåväl, vad är väl en bal på slottet eller en fis i rymden i det stora hela. Jag får som vanligt försöka ta det för vad det är. Utan bortförklaringar.
Men för säkerhets skull förberedde vi oss lite ikväll med en liten uppvärmings walkup i den numera frodiga rödklövern. Lite fotgående, några markeringar i grönskan utan referens och så. Efter det avslutade lilla träningspasset funderade vi lite över varför vi inte gör sådana träningspass lite mer frekvent?

Lite musik rullar i bakgrunden medan jag sitter här. Jag gillar musik. Rätt musik. Rätt musik till rätt sinnesstämning. Musik som lägger sig som bomull runt känslorna och får mig i rätt "flow". Ikväll är det Phosphorenscent som står för det. Song for Zula är fortfarande favoritlåten men det finns många fler att tycka om på albumen. Låtarna och sångarens röst gör sig så bra till solnedgången, doften från grillen och den annalkande hösten. Heather gör mig sällskap på altanen och håller koll på kaninrymlingarna. De är väldigt lockande tycker hon men hon håller sig i skinnet. Hon har tryck den damen och en stor aptit på vilt så jag vet att med minsta lilla kommando eller tillåtelse skulle kaninjakten vara ett faktum och jag tror faktiskt att hon skulle gå ut som segrare trots att kaniner är väldigt snabba. Det kan komma väl till pass på jakterna och då särskilt vid skadskjutningar men jag får se till att göra allt jag har i min makt för att träna henne rätt och hålla i den fina lydnaden hon har så att hennes goda egenskaper kommer till nytta. Det är något jag verkligen ser fram emot, både att träna henna och att ta henne med på jakt.

En kväll för ett par dagar sedan hälsade jag på barnbarnen. Det känns så märkligt och overkligt med barnbarn men så är det. Flera stycken har jag dessutom. Små barn är ungefär som hundar, de är för stunden och rakt på och saknar filter som vi vuxna ofta skaffat oss. En av treochetthalvtåringarna tittade tyst och begrundande på mig ett tag innan han efter en stund sa "du är gammal du". Vad svarar man på det? Ett tack kändes lite malplacerat. Förmodligen har han ju alldeles rätt, ur hans mått mätt, men själv tycker jag fortfarande att jag precis gick ut nionde klass...



  • Comments(1)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1106

Det är grönt..

NyheterPosted by kopparhult Mon, August 20, 2018 19:31:07
Naturen har en sällsynt förmåga till självläkning och att reparera sig själv. Det är inte omöjlogt att vi människor har det med, om vi bara kunde ge oss själva lite tid och tålamod. När jag öppnade ögon ordentligt idag såg jag plötsligt att allt det torra utbrända på åkrarna blivit grönt igen. En veckas ostadigt väder och en del regnskurar har uppenbarligen gjort gott och till och med den brunbrända gräsmattan har väckts till liv. Kanske får vi till och med anledning att motionera gräsklipparen en gång till innan hösten. Imorgon klockan nio släpper de eldningsförbudet i länet också vilket känns riktigt bra. Inte för att vi har tänkt att elda något men för att vetskapen om att den extrema brandrisken är över känns förlösande. Det var riktigt otäckt ett tag med alla bränder både långt härifrån och nära. Förhoppningsvis återgår också snart vattennivåerna till de mer normala så att tvättmaskinen kan börja snurra mer frekvent i slottet. Vi har bland annat en hel sommars lortiga hundfällar som är i stort behov av en nödvändig tvätt. Lite av ett välfärdsbekymmer i och för sig men smutsiga är de och de luktar inte hallon direkt heller. Som tur är så är hundarna inte så kräsna som jag utan ligger fortsatt obekymrat och vilar på högarna av de otvättade fällarna.
Resan till Blekinge i helgen gav oss möjlighet till ett spontanbesök hos Vis uppfödare med tillhörande träning och en trevlig kväll med god mat. Det är fint med hundvänner :-)

Idag har det varit en sådan där skön hemmadag som även jag har njutit av. Lite kontorsarbete i morgonens regn, ett besök och träning av de egna hundarna i omgångar när solen kom tillbaka. Så har jag beställt ett litet hönshus med. Det där vi såg som var färdigisolerat och har värmeslinga och värprede. Jag tror det bli alldeles lagom plats för tre till fyra husbehovshöns och en tupp. Hedemora höns är en av mina favoritraser så sådana får de bli i lite olika färg. En vacker hysteriskt galande tupp som gott skulle kunna vara av hedemoraras och en stor svart höna av okänd härkomst har vi redan. De pickar fröer tillsammans med fasanerna och gör sitt bästa för att uppfostra dem. Särskilt tuppen som verkar tycka att fasaner är av märkbart korkad art och behöver tillrättavisas både nu och då. När hönshuset kommer, och målats och fixats, får tuppen och hönan flytta in där har jag tänkt. Om de nu låter sig fångas. Men först ska vi föröka få tag på en mördare som härjat här bland fasanerna och ställt till oreda och dödsfall de senaste dagarna. Bössan är laddad och slottsherren och Heather och jag ska sitta på pass på altanen så länge ljuset är med oss. Vi får se om det ger resultat.
På väg hem efter träning.

På träningen idag har Bäst och jag koncentrerat oss på dubbelmarkeringar. Det är kluriga grejer enligt Bäst. Att komma ihåg många är inga problem. Att skickas att hämta dem i tur och ordning efter mina val är heller inga problem. Men vanliga hederliga b-provs dubbelmarkeringar med bara två att ha koll på är jättesvårt. Märkligt. Men så där blir det väl ibland när man tränar mycket själv eller möjligen är något enformig i sin träning. Minnesbilden är det nog egentligen inget större fel på alls men den gode Bäst siktar liksom fel när jag skickar iväg honom på nummer två. Så nu har vi fått tänka till och jag har fått inse att jag måste ändra lite på något. Men bara lite. Med de goda orden "change as little as possible but as much as necessary" i ryggen har vi nu en bra plan. Och det tycks fungera. Ibland ger mycket små justeringar stora resultat. Vi hoppas att det ska bli så i detta fallet med.
Annars är det ganska mycket spaniel nu. Eftersom deras säsong satt igång på allvar. Och ganska mycket höglöp och hysteri eftersom vi oväntat och oönskat har en tik i löp igen. Genom att lyckas pricka in hela sju löp under ett års tid har det tärt både på vårt och hanhundarnas humör och stressnivå och att i vi dessutom lyckades pricka ett höglöp under våra semesterdagar då hundvakten lämnat landet för den spanska solkusten var allt annat än planerat. Men sådant är livet i en hundflock. Take it or leave it. Take it i vårt fall...

De söta och duktiga systrarna Vi och Tjolanta.







  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1105

Stolpe in..

NyheterPosted by kopparhult Sun, August 19, 2018 20:45:21
Igår rullade bobilen ut från gårdsplanen tidigt på morgonen och vi styrde kosan mot Blekinge och öppenklassprovet i Bräkne-Hoby där Bäst skulle göra debut i klassen.
Det är kul det här med prov och kalla fåglar tyckte Bäst och tog sig an provet med stor entusiasm och jag hängde på. Med "firma fort och fel" i haserna tog vi oss runt provet i rask takt med hyfsat resultat och belönades med ett 1a pris. Man kan säga att vi hade stolpe in. Det är vi glada för! För det är väldigt mycket trevligare med en svag 1a än en stark 2a. Fina Bäst!



Bäst, Searover Shade of the Best, och cockerkompisen Mer



  • Comments(0)//kopparhult1.kopparhult.se/#post1104
« PreviousNext »