Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

En vanlig sketen tisdag igen....

NyheterPosted by kopparhult Tue, March 06, 2018 20:17:57

..som gubben Pettsson skulle ha sagt.

Att leva med en hel hundflock runt fötterna är både alldeles underbart och emellanåt rätt så jobbigt. Nu har jag dem inte just runt fötterna hela tiden såklart men jag lever med dem i stort sett dygnet runt och ibland blir vi helt enkelt lite trötta på varandra. Fast helt ärligt så verkar det inte som hundarna blir trötta på mig, de är lika knasigt glada bara de får hänga på och verkar inte ta nämnvärt åt sig av att jag stundtals är både tjurig och gnällig
Tisdagar är en sådan där lite smågnällig dag från min sida. Jag jobbar i soppköket då så hundarna är ensamma hemma under dagen. När jag kommer hem på eftermiddagen är jag lite sliten samtidigt som hundarna är supertaggade. Särskilt Bäst som inte vet till sig av glädje när jag kommer hem och vi ska gå ut. Han kan knappt styra sig och det händer att han släpper ut ett sådant där gällt tjut så det skär i öronen mitt i glädjeyran. Lilla Vi är inte sen att hänga på, inte i tjutet, men i glädjeyran. Fast hon riktar den inte mot mig, hon utnyttjar istället Bästs uppvarvade tillvaro och slänger sig över honom med tar ett vrål och ett rejält tag i hans nackskinn. Jag känner mig inte som världens proffsigaste och mest pedagogiska hundägare i det läget när jag med hög röst talar om för Bäst att han ska lugna sig och för lilla Vi att det inte överhuvudtaget ingår i hennes roll att utnyttja situationen och kasta sig över andra i stunden försvarslösa flockmedlemmar. Med sju hundar dansande runt fötterna ger jag mig sedan i väg samtidigt som jag sänder en avundsjuk tanke till dem som bara har en eller kanske två hundar att tygla. Fast som vanligt är allt snart glömt, vi får en fin promenad i snön, tittar på de vilda djuren och skogsmaskinen tillsammans och hundarna får ett sökområde med torrfoderskulor att leta länge och noga i för lite mental stimulans och det kluckar strax förnöjt från de sju hundnosarna bland snö och blåbärsris. Jag lutar mig mot ett träd under tiden och funderar lite över hur jag ska lägga om rutinen när jag kommer hem på tisdagar för att undvika den smått hysteriska återföreningen. Jag tror jag har en plan..
Så här gillar jag att se dem, lugna, prydligt vattenkammade och uppmärksamma.

En liten grupp av fjolårets rapphönskycklingar har klarat sig och håller fortfarande till runt slottet. Nu är de välvuxna och runda och fina, lite extra runda nu när de burrar upp sig i vinterkylan. Jag, eller vi, är så glada för den där lilla rapphönsflocken, tänk om de kunde etablera sig ordentligt så vi får tillbaka en frilevande av rapphöns i markerna! Markerna här där vi bor lämpar sig väldigt bra för fältfågel och det fanns rapphöns här förut även om vi inte har sett några sedan vi precis flyttade hit för drygt tio år sedan. Det värsta är att markerna lämpar sig väldigt bra för rovdjur också, med skog, en del stenmurar, krondiken och höga träd runt åkrarna trivs både räv, hök och mink. Och det är väl fint på sätt och vis, att det är både ett blandat och brutet landskap och stor variation på de vilda djuren.

Häromdagen såg jag honom, räven! Det var egentligen hundarna som gjorde mig uppmärksam på något på andra sidan fältet genom att stirra distinkt mot området samtidigt som någon av dem lade till ett effektfullt djupt gurglande. Plötsligt såg jag honom jag med, smygande i snön vid dikeskanten. Kikaren kom fram så jag kunde se honom tydligare och konstatera att det var en vacker räv i full vinterskrud utan tecken på skabbangrepp. Där någonstans går gränsen för min rävkunskap så jag kunde varken avgöra kön eller ålder på räven. Men den var vacker! Och ett stort hot mot våra små bulliga rapphöns där de försynt pickade i sig fröer på foderplatsen.

Jag vet vad om borde göras . Någon borde sättas på pass och vaka räv till månskenet och snön på nätterna. Och förpassa räven från markerna. Men uppvuxen med Walt Disneys tecknade filmer med ett romantiskt skimmer över allahanda djur så är man inte så kaxig när det väl kommer till kritan. En av mina bästa filmer var för övrigt den med Micke och Molle, rävungen och jakthundsvalpen. Efter den filmen hade jag ett ont öga till jägare i många år och det var inte långt ifrån att jag blev både fältbiolog, vegetarian och djurrättsaktivist. Nu är det andra tider men jag föredrar trots allt att inte göra så stor affär av räven jag såg och istället hoppas att han letar vidare efter ett nytt jaktområde. Blir han ändå kvar så prövar jag nog gubben Pettsson rävskrämmaruppfinning först innan vi tar fram bössan som sista åtgärd.













  • Comments(1)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Emma-Sophie Wed, March 07, 2018 12:12:10

Efter en morgon med lite ork och flängig hund (som iofs bara är en till antalet) känns det skönt att veta att man inte är ensam om de där känslorna som uppstår ibland. Och ännu bättre, orden om dina funderingar för att ändra på rutinen, påminner mig om att jag själv har möjligheten och ansvaret att ta tag i och ändra saker som inte fungerar istället för att tycka synd om mig själv :) Så tack för dessa orden! Ha en fortsatt go onsdag! :)