Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Mildvädrets baksidor..

NyheterPosted by kopparhult Wed, January 03, 2018 19:47:49

..igår lyste solen på oss under på dagen och kvällen bjöd på rekordmåne. Det var ljust, vackert och hoppfullt. Jag fick promenerat och tränat hundarna i solsken, bara en sådan sak! Idag kom regnet tillbaka med friska vindar och mörk himmel och leran, denna bruna kladdiga sörja är tillbaka geggigare än någonsin. Och vi klafsar runt i överdragsbyxor och regnjackor med lera upp till armhålorna och fina prickar likt fräknar i ansiktet som fastnat där när ett gäng glada hundar galopperat förbi i sörjan så det skvätter om det. Jag inser ännu en gång vilken fantastiskt bra och nödvändig uppfinning tvättmaskinen är. Och jag är glad och tacksam för den vi har.
Lera, lera och ännu mer lera, så är dagarna här just nu. Men jag får passa mig för att klaga, jag gillar ju mildväder och plusgrader. Fast om man bara kunde få önska en period utan nederbörd också?
En rejäl promenad i mossen blev ett fint avbrott från de leriga fälten. Men vatten var det gott om här med så det blev ett riktigt gympass med höga benlyft över torvorna för att parera de djupaste vattenhålorna.

Jag kom att fundera över en sak på en av kurserna här för en tid sedan. En av deltagarna på kursen har ett så fint sätt att ta emot apporten av sin hund. Jag vet inte om det är avsiktligt och medvetet tränat eller om det bara blivit så. Jag ska försöka komma ihåg att fråga nästa gång vi ses. Hon niger så fint för hunden när hon tar emot apporten, en liten knäböjning och ett ödmjukt tack innan hunden släpper apporten i hennes utsträckta händer. Som om hunden lämnar av en värdefull skatt som vördnadsfullt tas emot. Det ser så prydligt och fint ut. Och visst är det ett värdefullt föremål hunden lämnar av till sin ägare. På flera sätt. Annars är jag inte så mycket för nigningar. Att lära sig niga för överheten som man fick göra när man var liten gör mig närmast allergisk och jag känner hur benen stelnar och omöjligt går att vika till något som ens liknar en nigning i sådana situationer. Min feministisk ådra ger sig till känna och jag blir ifrågasättande, tvärsemot och stel som en pinne. Men att niga för en hund som lämnar av är något helt annat. Det är vackert, respektfullt och ödmjukt. Lika delar "love and leadership" ni vet. Och jag gör det så gärna.

I hundflocken här hemma nigs det inte alls för närvarande. I stället är det stela svansar, sträckta ben och lite ovänskap bland tikarna och ett fasligt luktande och smackande hos hanarna. En ny löpperiod på väg kanske? Det är inte roligt med tikar som är ovänner och obalans i gruppen så jag hoppas att vad det nu är som gör det snart är över. Under tiden får slottsherren och jag lägga in ett förtydligande om vad som gäller, vara uppmärksamma och kontrollerande och avlägga ett och annat utvecklingssamtal med de inblandade när och om det behövs. Eventuellt får de inblandade en lektion i hur man niger för överheten och håller sig på sin plats med. Livet i och med en hundflock är inte alltid en dans på rosor. Fast å andra sidan så har väl ingen påstått att det skulle vara det heller.





  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.