Kopparhults Nyhetsblogg

Kopparhults Nyhetsblogg

.

Här är ni välkomna att följa oss och våra hundar i vardagen.

Man ska inte döma hunden efter håren..

NyheterPosted by kopparhult Tue, January 30, 2018 19:43:40

..betyder som ni känner till att man inte ska bilda sig en uppfattning om hur någon eller något är, genom att bara titta på yttre egenskaper.
Men visst är det lätt gjort? Att man allt för snabbt bildar sig en uppfattning och placerar hundar (eller människor) i fack efter att bara ha träffat dem vid något tillfälle.
Jag har ett lysande exempel på hur det kan vara ibland. Ett ganska klassiskt exempel som jag tror de flesta har upplevt någon gång.
Jag fick exemplet av min äldsta dotter som ofta är ute och promenerar tillsammans med sin man i området där de bor.
På promenaderna möter de emellanåt en hund. En större terrier. Hunden har med sig sin matte eller ett av tonårsbarnen på promenaden. Och han är inte trevlig alls. Hunden alltså. Han rycker i kopplet, drar med sina förare dit han vill och gör rejäla utfall när dottern med man ska passera förbi.
Det har gått så pass långt att matten tar hunden på omvägar eller byter håll när hon ser andra människor på rastningsrundan. Eller så går hon ut sent när det inte är så många ute.
Vi tittar på naturfilm från Yellowstone.

Min dotter lever inte med hundar, inte med några djur alls faktiskt, för närvarande. Men hon är mer eller mindre uppvuxen i en hundflock. Flera gånger har hon pratat med mig om den skarpa terriern och påpekat att de faktiskt inte alls känns trevligt att möta den och att det bästa förmodligen är att familjen gör sig av med hunden.
Tills för ett tag sedan.
Då var hon ute på promenad igen och mötte husse i familjen på promenad med terriern. Husse på promenad med hunden och inte hunden som tog husse med på promenad. Han gick där så fint vid sidan, lugn och balanserad. Hunden.
När de möttes på den smala grusvägen kikade den tidigare sura terriern lite på de mötande utan någon tendens till utfall eller terriertemperament och de kunde passera varandra obehindrat och heja lite snabbt på varandra så som grannar gör.
Så som man önskar att det alltid ska vara.

Så hur är det med de där hundhåren egentligen?

På träningar, prov och andra sammankomster gör vi det med- Mest hela tiden. Dömer fort och hårt om vi hör ett ljud hos en hund eller ser en hund som har ett löst oroligt grepp till exempel. Direkt bläddrar vi i våra kataloger och minnesbanker och kollar vilka linjer som ligger bakom och säger till varandra att man "minsann ska passa sig för de linjerna" så man inte får ljud eller en orolig mun. Eller något annat dumt som säkert följer med av bara farten.
Samtidigt som vi missar att se att det bakom de tysta hundarna och de hundarna med lugna fasta grepp kanske finns bra medveten träning och erfarna förare...
Jag tror vi behöver öva på det där med fokus, och att hålla tungan rätt i mun.

Idag sken solen, i motsats till igår då regn och snöblandat vräkte ner hela dagen. Efter tre genomblöta regnställ och en genomblöt hundflock igår tänkte jag att det var bäst att de små cockrarna fick ligga inne på tork i sin badrockar. Bruna Mer var för söt, han visste inte till sig av glädje när jag tog ner hans badrock från hyllan och han kunde knappt bärga sig innan jag fått på honom badrocken. När den var på plats kröp han förnöjt ner i baljan med dubbla dynor och lade sig tillrätta. Hur sött som helst.
Fast idag när solen sken och hela flocken var med ner till mossen var han inte riktigt lika söt. Då var han istället en ganska irriterande brun cocker när han for runt och kissade på varje tuva i området där resten av flocken letade efter små foderkulor jag spritt ut. Där kunde jag snabbt dömt ut honom som pissenisse och hund med dålig sökmotivation...
Ursöta Bäst-Smilla ungar snart redo att stå på egna ben.











  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.